Herregud, tror inte jag har nerver till att hålla på och köpa lägenhet. Först verkade som att det bara var vi som var intresserade och då tänkte jag hysteriskt på allt som var mindre bra med den. Sen kom jag att tänka på att mitt favoritfrukostcafé ligger fyra minuters promenad därifrån (åt rätt håll på väg mot jobbet!) och att boxen ligger sju minuters promenad åt andra hållet och att jag skulle kunna cykla till station utan problem och balkongen att dricka morgonkaffe på och det lugna, vackra sovrummet och... sen kom ett bud som vi inte kan matcha:(
Eller det KAN vi väl, vi är typiska DINKS och planerar att vara det ett tag framöver. Men vi är också lite småsnåla (mest han, ehehe) och den var inte perfekt. Köket är för litet, ingen tvättmaskin, trång hall. Men jag hade hunnit arbeta upp en rejäl förälskelse, planerat möblering i en jpeg-fil och börjat drömma om att kanske till och med hinna fira jul där?!
Men vi hade satt ett tak och det taket nåddes alltså i andra budet och för de pengarna kan vi få något bättre. Det här är som att leta typ vinterkappa x1000 i jobbighet. Ni vet, när man sätter en gränssumma och ratar allt över det trots att de är underbara. Sen hittar man efter timtal en som känns jättefin men som är lite över gränsen och så tänker man fuck, nu kunde jag ju tagit någon av de andra perfekta som också var dyrare men de orkar man inte leta upp och blablabla.
Köpa saker, yuk.
Suck. Känns ändå lite som att jag förlorat något. Hur ska man orka gå igenom det här tio gånger till? För att buda MÅSTE man ju arbeta upp en enorm pepp, när miljoner ska slungas ut ska det ju kännas rätt, men att sen gång på gång bli ifråntagen värsta DRÖMMEN. Mina fina, fina tvåa med träparkett och högt i tak och gasspis och utsikt över ljusgran och pariserhjul och finaste parkområdet bakom.
Moving on.