Cancerjäveln

För ganska precis tre år sedan dog min farbror av en hjärntumör. Igår fick jag veta att min kusin har fått cancer.

Och den där känslan, inte att falla, utan mer dras nedåt.

Sambo, tre små barn.

Men det är inte nattsvart.

Det handlar om testikelcancer, den varianten som nästan alla blir friskförklarade från. Det är ett tidigt skede och läkaren var mycket positiv.

Och min kusin är positiv, han tycker att han har fått en andra chans och det är det inte alla som får. Som han ju vet.

Så då borde väl även jag kunna se på det med tillförsikt? Jag tycker att jag borde kunna det, men helt av allt vill jag bara krypa in under skrivbordet och gråta. Det vibrerar liksom i hela kroppen.

En känsla är bara en känsla, en tanke bara en tanke. Låt de komma, släpp dem sedan. Så enkelt och så förjävla svårt.