Nio år

En halvmulen pingstafton för nio år sen åkte vi i sakta mak mot stan för att köpa en glass och kanske kolla läget på förlossningen eftersom jag hade lite värkar, även om de var milda. När vi väl kom till stan blev de lite tyngre så vi åkte in, för en koll. Jag var i vecka 40+4 och barnet i magen var en pojke, visste jag sen ett ultraljud veckan innan.

Vi åkte till förlossningen alltså. Klockan var runt 17, vi kom in i ett undersökningsrum och de fäste en sån där grej på magen och skulle läsa av. Stämningen var lugn, vi blev lämnade ensamma och småpratade lite. Plötsligt sprack något liksom till, och vattnet började läcka. Det hände aldrig under min första förlossning så jag fattade inte riktigt vad som hände, men jag pep nog "jag tror vattnet gick!" och därefter tilltog värkarna å det grövsta. I ett i ett i ett. Vi fick ett förlossningsrum och jag fick lustgas och min man manövrerade cd-spelaren där jag ville höra Moneybrother "skithögt!".

Ganska snart sa "jag tror jag måste krysta!", barnmorskan kände och sa "men du är bara öppen 4 cm, försök stå emot!".
Inte gick det. 18:37 plöjde han sig fram, jag öppnades nog av det, inte förr, och han skrek inte först och jag har förstått att det var lite oroligt en kort stund, men jag var inte orolig, och alldeles snart fick jag upp honom på bröstet. Den danska läkaren som satt mellan mina ben och sydde ihop mig frågade med sin danska brytning "är det Neil Young" och det var det, Neil Young spelades nu, och pojken låg där, med ilsket röda och runda kinder och sin pussmun.
Min unge. Lillebror. Vi har liksom varit lite i symbios sen dess. Mitt lördagsbarn. Dagen efter åkte vi hem, då var det Mors dag, och den förstfödda blondlockiga tvååringen fick hålla i sin bror för första gången.

Och hur det än är med separationer och att vi misslyckades med att hålla ihop kärnfamiljen så är det så här att vi har lyckats bra med dessa barn. Eller rättare sagt - vi har haft en sån tur att just dessa två kom till oss. Den största lyckan är detta. Likaså är det en stor lycka att mina barn har världens bästa pappa.

Och han som i morgon blir nio ligger här intill mig och pratar i sömnen precis nu. Han hade svårt att somna. Förväntan var så stor. I vårt lägenhetskök hänger vimplar och jag har bakat minimuffins i rosaprickiga formar.
Presenterna blir ett tv-spel, en bok, lite lego och favoritgodiset violkarameller.
Sina två-tre första år var han nästan flintis. Nu är han guldlockig och pussmunnen är lika bred som när han föddes. Han är grym på engelska, en liten filosof, med stora breda tankar. Därtill är han tankspridd som en farbror och kan inte knyta skorna. Men fråga honom om hur mycket en kungsfågel väger eller hur en näktergal låter, så vet han.

Min tvåakluddare. Min son. Snart är du stor. Men fortsätt leva i symbios med mig ett litet tag till, är du snäll.