Att välja glädjen

Ja men den rubriken är väl lite spyig va? Att välja glädje. Ibland kan man inte. Ibland väller sorgen över en, sipprar in i varenda por, kastar sig fram genom kroppen som ett jordskalv.

Det är en vecka sen jag var glad sist. Ja? En vecka, det är inte mycket, det vet jag. Att jag var glad för en futtig vecka sen är förstås något bra men så har det inte känts när jag har drunknat i sorg i en hel vecka. Förlamande och drabbande. Mitt i denna sorg en hel del goda samtal. Kärlek och omtanke. Och tokigt och knasigt nog ett besked om en ny tjänst i höst. Jag vet ännu inget om villkor och lön men jag vet att de har tänkt på mig och tyckt att jag passar till denna tjänst. Vilket jag kanske gör men det blir utökat ansvar och LÄSKIGT!

Och sen kom glädjen igen. Mycket i form av två barn. De kommer hit och tar mig i anspråk. Som det ska vara. Jag tjatar om duschar och klipper naglar och köper kläder åt stånkig nioåring. Samma unge hade så glatt deklarerat för sin farmor och farfar som körde honom hit, att han skulle gosa ner sig i mammas mage direkt. Så det gjorde han. Brottade omkull mig och stoppade näsan i magen på mig.

Så där är det. Jag har lagat falafel från scratch, jag har gjort broccoli- och ostsoppa, jag har bakat citronkakor, jag har målat nioåringens naglar i tio olika färger, jag har blivit sugen på Renee Voltaires svindyra mandelsmör och i stället gått hem och gjort eget. Jag har tvättat hundra tvättar tvätt och jag har ätit långfrukost med en kompis och jag har åkt bil med barnen och lyssnat högt på Saxon och Motörhead och ätit ful-jelly beans.

Så. Det är en glad vecka, det här. Allt är inte mitt fel.