Egokärlek

Förutom en usel fredag har vi haft en slö långhelg. Lite utflykter, lite slappande, lite städande och, lite sånt där som bara nyss kändes avlägset, det vill säga ens egen röst som tio gånger om dagen säger "ta av dig mössan! Stäng av tv:n! Lägg bort mobilen ett tag!". Håhåjaja. Var tog min treåring och min femåring vägen?

Vi lyckades i alla fall få bort dem från mobilerna ett tag. Och så gick vi alla fyra ut i kohagen och städade bort lite allmänt rammel. I går kväll. Barnen lekte med pinnar och stenar och ån, och efter städandet där gick vi utåt markerna, tittade på storspov och tiofsvipa och fallfärdiga smålador.

Och jag älskar oss. Vår familj. Hela alltet. Förstås. Och humorn och skratten och alla smarta internskämt. Vi är faktiskt jättefina. Trots våra udda strumpor och trots allt vårt slarv och trots att jag gav barnen glass som mellanmål idag. Trots det vita brödet och läsken ibland. Trots suckar stånk och stön, trots trötta blickar och arga röster då och då. Vi har våra skavanker men är en sån toppenfamilj ändå. Om jag får säga det själv. Och det får jag ju!

Och att klaga på sin egen tjocka röv eller sitt kvällsmänniskebeteende eller sin brist på ambition är ju egentligen så futtigt. Vi har varann, vi är vår alldeles egna perfekta kvartett, som familjen Bonde i Löjliga familjerna-kortleken. Vem bryr sig om en tjock rumpa eller en bekymmersrynka mellan ögonen när man har ett sånt här fint sällskap vid sin sida dagligen? (jag ibland förstås, men inte idag, minsann.) det är jag och tre toppenkillar. Jämt! Fatta grejen! Så häftigt att man baxnar några gånger dagligen.