Bugger off, that's who I am!

2011 går till historiens som mitt slappaste år någonsin. Jag är i sådan icke-form att det är löjligt. Även för att vara jag - som i vanliga fall alltid är i rätt dålig form.

Men nu? Ingen motion, ingen styrka, dålig mat, dååååååååliga vanor. Tusen nystarter som har gått om intet. Nyttiga ryck som har planat ut i ingenting. Eller rättare sagt en bytta Ben & Jerrys. Och det är så tragiskt att jag ska vara så oförbätterlig. Så ledsamt. Att gå ner tio kg och bara bli lite starkare, lite uthålligare, ska det vara så svårt? När jag går runt och halvt hatar mig själv och ryser när jag får syn på mig själv naken? Vore det inte bättre att vara lite mer nöjd?

Det kräver väl lite ihärdighet, lite konsekvens, lite planering, samtliga saker som jag är så fruktansvärt dålig på.

Jag mår bättre mentalt och i livet. Jag är nöjd och jäsig och då blir jag slapp och slö och tjockar på mig. När jag är mer olycklig och vi har haft svackor har jag också gått ner i vikt, varit mer på tårna, mer rastlös i kroppen, smygrökt, allmänt mer destruktiv - men ändå i bättre i form än nu. Rastlösheten har jagat ut mig på promenader.
Vilken paradox, ändå.

Om det är något jag hoppas och strävar efter under 2012 så måste det vara att långsamt försöka få lite bättre vanor. Så.