barnet

nä. jag måste nog ringa BUP. Och få lite stöd i hur man gör. Anmäls man till socialen då, eller kan man ringa för att få prata med nån smart människa?

Jag behöver hjälp i hur man ska bete sig. För det här tar kraft och ork och vissa dagar gruvar jag mig för att komma hem och veta att det ska bli nya konflikter eller tjafs om sånt man behöver göra.
Det landar i mig själv, att jag tror att jag gör nåt fel. Jag har tänkt att ungen behöver mer visad kärlek så jag grabbar tag i honom så ofta jag kan, klappar och kramar och ger beröm. Och det är fint och bra. Jag försöker tänka att hans bråk och motstånd på något vis är mekaniska. Att det hör till. Och att han behöver massor av kärlek och uppmuntran och jag FÖRSÖKER ju. Jag älskar honom i mängder, jag är stolt, tycker att han är klok, smart, vacker och begåvad. Och att han är envis är egentligen en bra egenskap. Han är min fina fina fina son, fast nuförtiden med ett ständigt missnöjt plut på munnen.

Och han ska bråka om små saker. Stora saker. Allt. Och jag menar STORBRÅKAS. I dag behövde han tvätta håret. Villkoret för att ha långt här i det här huset är att tvätta det minst två ggr per vecka - det behövs när man är nio, när det är långt, när man nästan börjar bli hormonell och när man dessutom har en stor tova där bak. Men idag så NEJ det skulle han inte. Och en nioåring lyfter man inte bara ner i ett bad. Så mannen satt med honom i badrummet och sa att han visst skulle bada. Då hällde han grön handtvål i håret, klappade på lite vatten och sa att det var klart. Vilket ju gjorde det ännu värre.
Sen var det gråt och skrik och jag ropades in och med i diskussionen men det hjälpte inte och han VRÅLADE men nu med den där gröna tvålen i håret så kunde vi ju inte backa. Han skulle helt enkelt bada. Trots vrål och skrik. Han försökte brotta sig förbi mannen, han försökte med allt.

Efter en och en halv timme fick jag hjälpa honom. Då hade mannen suttit där inne och blivit less under tiden, jag hade smugit undan i köket och gråtit ett par gånger. För såna här grejer är det jämt. Jag tror inte att det är nån slags bokstavsdiagnos eller nåt annat sånt "problem", för han är ju som sagt social, smart, inte hyperaktiv eller nåt. bara så IN I BÄNGEN JÄVLA ENVIS. På skolan gick utvecklingssamtalet bra, han sköter sig, är smart och snabb och allt är som det ska.

Han medgav till och med när jag frågade, att han bråkade LITE för att det var lite kul att säga emot oss. Att testa liksom.
Sen KAN man förstås tvångsklä av honom och tvinga ner honom i badet men det skulle verkligen inte kännas bra utan totalt traumatiserande.

Och jag är helt slut på kvällarna. Och min man med. Och vi orkar inte prata med varann eller vara snälla med varann. Kanske beror det på bråken. Eller så beror bråken på att vi är som vi är och inte har en enad familjefront.

Jag vet inte. Men det är så jävla jobbigt och ibland tänker jag det förbjudna, att jag rymmer, jag sticker, jag orkar inte vara mamma, jag blir galen.

Tidigare idag köpte vi nya skor till barnen vars fötter har vuxit mycket över vintern. Vi provade flera bra smidiga gympadojor men sonen fastnade för ett par Nike. Inte SÅ dyra. Han provade och provade och var helt säker, vi mätte och de skulle funka bra storleksmässigt. Sen propsade han på att ha dem på sig på väg från affären, jag sa att då har vi inget öppet köp, är du VERKLIGEN SÄKER på att du ska ha dem? och det var han, och han tog på sig dem och vi gick därifrån. Vi gick cirka 300 meter i dem och sen åkte vi hem. Hemma så sa han nonchalant på bron "nä, de var trånga, jag vill inte ha dem" och så slängde han av sig dem där ute.

Jag blev inte arg, lite besviken, och sa vad som gällde, att han faktiskt får göra ett försök att gå in dem.

Och sen var det tjafs om det också, eller han tjafsade och skrek åt mig och jag diskuterade tillbaka i hur lugn ton som helst och han sa VAD ARG DU ÄR!!!! hela tiden och bara var skitsur.
Häromveckan skulle vi åka och äta allihop och då ställde han till med en sån scen att jag och minstingen fick åka själva. Då hade han skrikit och gapat och vägrat och sen när vi sa "Okej, du behöver inte följa med" skulle han hindra även oss från att åka och ställde sig framför bilen.

Jag har lite panik. Jag vet inte vad jag/vi ska göra för att orka, för att stå ut, för att inte känna "åh nej jag vill inte åka hem" på eftermiddagarna.

Och sånt här ska man kanske inte skriva men ångesthålet i magen måste vädras.
Han beter sig förmodligen som krisande nioåringar gör. Med lite extra envishet sprinklat ovanpå som strössel.

Och nu efteråt är han glad igen. Jag har fått kamma hans våta hår och vi har pratat om det här. Jag har sagt att om det blir ett sånt här utmattande bråk nästa gång en hårtvätt kommer på tal, så ringer jag och bokar en klipptid för en kort gossfrisy.
"Okej" sa han.

Men fortsättning följer.

/sign. omogen och gapig mamma