när solen skiner, skiner vi

Jag har antytt och och jag har skrivit om det förr men kanske mer inlindat. Och även icke-inlindat, men det spelar ingen roll, jag vill skriva mer om det:

Vi har haft det dåligt. Från och till i fyra år. Vi har tvivlat. Mest jag, kanske. Vi har surat och suckat och vänt ryggen mot varandra och det har i perioder varit riktigt uselt. Surt och ledsamt. Jag har grubblat och tänkt att det kanske inte kommer att funka. Man kan säga att jag har haft ett fönster på glänt. Vädrat och funderat på andra möjligheter. På att det kanske inte ska vara vi två. Jag har försökt tänka mig själv som ensamstående morsa i någon liten lägenhet.

Inte rakt av i fyra år, förstås. Men mer eller mindre. Ett år gjorde vi vår stora fantastiska USA-resa - hela det året var det relativt bra. En investering i det som var vi, som var familjen. Men sen vände vi näsorna från varandra igen. Bekymrade över skolor och jobb och gården och alltihop.

Men nu. I efterhand: det är lite lättare att se vad som har gått fel. Och sakta men säkert, utan att riktigt veta hur det gick till, arbetade vi oss inåt igen. Det började under hösten och blev allt bättre under vintern. Vi har inte haft långa diskussioner. Vi har inte pratat om himmel och jord i många timmar åt gången. Vi har inte rest bort på någon romantisk weekend. Vi har bara vänt oss inåt en smula. Lyft blickarna mot varandra. Jag har stängt det där fönstret.

Och milde himmel vad skönt det är. Jag kan inte säkert säga att vi kommer att bli gamla ihop men jag går inte och grubblar längre. Nu är nu och saker blir bättre och bättre.
Och plötsligt SER vi saker. Varann. Jag ser hans pojkbusiga blick, hans kalufs som fortfarande är lika tjock och snygg som för elva år sen. Jag ser det goda han gör för mig. Vi kramas, vi håller varandra i handen igen, uppmuntrar och frågar. Och han ser MIG igen. Om jag piper förbi i vardagsrummet spritt språngande näck för att hämta något, när han sitter där och pratar i telefon, så lyser han upp och gör tummen upp åt min skumpande och trötta barnafödarkropp. Vi pratar om att bygga om köket och vi pratar om semestrar och att vi i sommar MÅSTE lära vår då sjuårige son att cykla. Och jag behöver inte hela tiden brasklappstänka "OM vi fortfarande är ihop då".

Och på alla hjärtans dag (ni vet redan att jag inte alls har något emot alla hjärtans dag, utan att för den skull vänta mig eller kräva någonting just då) så skriver jag ett litet kärleksbrev till honom och på väg till jobbet får jag ett litet litet kort svar men som är så fint i all sin enkelhet, skrivet på lite dialekt, att jag hickar till och gråter i en minut.

Vi är förstås inget perfekt par. Det finns inga garantier för något alls, gud vet att vi har brister och saker att jobba med, eller helt enkelt skavanker och dåliga sidor som får hänga med även fortsättningsvis, men det här är så lugnt och fint och alldeles bra just nu. Och jag är lugn in på djupet i det.

Vår lilla enkla svenniga charterresa var som en bekräftelse på allt det här. Att jodå, nu är det bra, nu är vi på rätt väg.
Och i höst firar vi tio år som gifta. Det ni. Undrar om vi kan få någon slags bragdmedalj för det?