måndag, va?

Alltså. En charter är förstås inget märkvärdigt. Men det KÄNNS märkvärdigt. Att vi faktiskt lyckades komma överens och ta ledigt och komma iväg. Med våra slarvrutiner och hipp-som-happ-tendenser. I väg kom vi, till fina fina ön Lanzarote, till ett fint och lugnt ställe, där lägenheten är APSTOR med två våningar. På vår uteplats i markplanet sitter vi och äter frukost och lunch lite då och då och tittar på pelargonerna som är planterade i vår "mur" och säger hej till de två bruna duvorna som verkar bo här - och som låter som gökar! - och sädesärlor och pilfinkar.

På övervåningen har vi två fullstora sovrum med dubbelsängar i. Och allt detta till ett helt rimligt pris som passade rätt fint för en halvfattig vanlig familj.
Vi har inte gjort många knop alls. Jag har lärt min äldsta son att lägga patiens - pyramiden. Och vi leker lite hänga gubbe och bara pratar och slöar och alla läser böcker och tidningar nästan hela tiden. Vi spelar löjliga familjen och äter pizza till middag.

Igår kväll gick vi tvärsöver gatan och åt middag och stannade i en spelhall och häckade ett tag. Det är också fint.

Charter är fint, särskilt för såna själar som blir deppiga vintertid, såna som jag, som nästan kryper ur skinnet efter fyra månader av totalt mörker, av snö snö snö och kreativitet som går på lågvarv.

Här behöver jag inte vara ett dugg kreativ. Jag behöver bara smörja in mina ungar med solkräm och bada med dem och läsa min John Irving-tegelsten. (Och på arlanda köpte jag "Niceville" i pocket, den som nyss har kommit ut i Sverige och som jag har varit sugen på sen jag läste om den, fast jag köpte den på engelska och då heter den THE HELP, lite förvirrande att den heter Niceville på svenska, n'est pas?)

Och så kramar jag min man och har på mig klänning och går barfota och igår matade vi jättefeta fiskar i havet med bröd. Och ofta ofta går vi till den lilla supermarketen HIPER-DINO och handlar burkläsk och tonfisk på burk och ost. Alltid mer ost.