it pays to belong

Okej, gott nytt år är det. Jag hade en noppig beatleströja, långkalsonger, flottigt hår och Helly Hansen-sockar på mig under hela firandet. En gigantisk nackspärr slog till i förrgår kväll och efter det har vi tagit det hyperlugnt. Vi skulle ha firat med vänner men med tanke på min nackspärr och vännernas magsjuka blev det inte så.

Istället hittade min åttaårige son på en trerättersmeny som han lagade ihop med sin far. Det blev fint och roligt. Och P och jag drack mimosa, det vill säga nåt bubbel blandat med apelsinjuice. Gott och bra. Det var riktigt riktigt fint att bara vara vi. Flottiga och i långkalsonger.

I övrigt är det lite skavigt, lite ledsamt, idag. Den där känslan av att inte riktigt höra till. Min son levererar sanningar som att han tycker att han "tillhör" eller hör ihop med sin pappa mer än med mig ("eftersom jag är född på hans gård"), och att "mammas släkt är så där prydlig, pappas släkt är mer galen, bullrig och glad, och min farmor tål allt!" och det GÖR mig lite ledsen. Det borde inte påverka men det gör mig ledsen. Jag känner mig oftast lite udda här, min svärmor har i efterhand sagt att hon aldrig trodde att jag skulle stanna kvar här när jag flyttade hit, jag har ingen del i gården alls, min man har tagit över gården och kallas av sin far för "hemmansägaren". Jag har bott här i elva år, hela mitt vuxna liv, men får ofta höra "oj, det var duktigt gjort!" som om jag verkligen är en främmande fågel som inte borde trivas här. Som inte kommer från en jordnära och härlig bondsläkt. Som är ett udda litet skilsmässobarn som inte alls passar på landet.

Och jag bara finns med på kanten liksom. Det är förstås inte så men det känns lite så. Det är HANS gård och det enda mina barn har som liksom är MITT är mitt efternamn. Men det vill de byta när de blir stora säger de. De delar dialekt, de har sin bondidentitet, de är födda här, har bott här hela sina liv. Men jag vill ju också känna mig som en del av det. Vilket jag ÄR men det känns som att resten av omvärlden inte riktigt ser det så.

Jag är nog futtig. Men den där känslan är lite obehaglig. När barnen till och med säger sig känna sig mer besläktade med sin pappa. Som förstås är min man, som jag älskar, och som jag unnar all nära kontakt i världen med sina barn.

Och aldrig har jag längtat efter döttrar, men nu tänker jag att mina söner kanske känner sig närmare sin pappa för att han är just man?

Men ändå. Jag känner mig lite konstig i dag. Det känns som att jag vill förändra mig. Vara lite glad och härlig och lantlig. Hur gör man? Jag vill inte vara ängslig, neurotisk och jobbig.

(och jag vet att det här var ett småsint inlägg. jag har mens och jag har ställt mig på vågen idag och det gav mig en chock och det är nog därför jag är lite känslig idag, jag ÄLSKAR JU MIN FAMILJ, jag bara känner mig en aning utanför idag, och det här är min dagbok och jag måste få skriva av mig för prata om det, det går inte. förlåt att jag framstår som en rätt snål och osympatisk person. det vill jag inte vara)