it's in the water

Alltså gaaah vad svårt det är. Min äldsta son som är precis mellan åtta och nio har börjat med de här klassiska tvära kasten mellan olika humör. Det har han väl gjort mer eller mindre hela livet men nu är det med en annan intensitet.

Och det är jobbigt och slitigt och man känner sig kass som förälder och jag och P kan inte riktigt mötas i det, vi angriper det på olika sätt och förstår nog inte varann.
Ikväll blev sonen galen för att han inte fick vara uppe efter nio för att titta på tv. Mannen gick upp och väntade i hans rum med sagan i högsta hugg. Låg där i tysthet en halvtimme. Jag bänglade här nere med honom, försökte få honom att ta sin medicin och gå upp och sova men han sprang omkring och gömde sig och växlade mellan att skratta och att grina för att han var sur.

Hursomhelst. Många bråk. Kors och tvärs. Jag gick ut och satt på bron och andades djupt i trettio sekunder. Sen in igen. Pratade tålmodigt och klokt. Bar upp gossen. Efter en minut kom han ner och hade ångest och grät för att han hade "varit en sån dum egoist. Jag är så dum som bråkar med mina föräldrar och bara bråkar om tv!" och att han kunde sätta ord på det gjorde ju att jag mjuknade och så satt vi här på kökssoffan och pratade och kramades men då kom mannen ner och sa "vad håller ni på med" och så BLABLABLA började det om igen. Lite så. Men sen gick jag och pojken upp till hans rum och han var ledsen och vi pratade om mående och ångest och jag sa att man är visst värd allt fint i världen även om man är bråkig och sur och egoistisk, att alla människor är det ibland och det är helt vanligt och rimligt och att det är jobbigt med känslor som spränger i bröstet. Och han grät men låg tyst och mjuk i min famn.

Sen kom mannen och skulle berätta vitsar och då glömmer sonen allvaret för en stund och fnittrar men sen kommer det tillbaka ännu värre liksom.

Och jag vet inte vad som är bäst. Det är en balansgång. Det är inte bra att fastna i ält, som förälder. Det blir lätt så. Att man bara TJAAAAAATAR och lyssnar FÖR mycket på barnen så att de själva aldrig kommer ur tänkandet. Utan fastnar där.
Men det var inte så nu. Vi närmade oss nån punkt. På ett bra sätt.

Men fnittret och roliga historierna och nåt pruttskämt kom emellan. Då gick jag, sa tack och gonatt. Och så blev det bråk igen.
Jag brukar INTE vara tålamodsmänniskan. Men jag är prata-ut-ig. Det är säkert besvärligt ibland. Men jag tror på det. Till en viss gräns. Jag tror inte att det är bra att liksom lura bort känslorna genom att bara larva sig.
Även om min man är väldigt rolig och bra och en varm pappa. Han är världsbäst. Jag är mer jobbig. Men jag tror att det är bra ibland. Att vara jobbig?

Och av att höra hur han vrålade (sonen, inte mannen) fick jag mer ångest och gick faktiskt upp och avbröt min man lite. Det var kanske dumt. Jag vet inte. Jag brukar inte lägga mig i men det kändes som att vi, sonen och jag, hade blivit avbrutna flera gånger i våra seriösa prat och därför blev det jättehackigt. Så jag avbröt igen och sa "gör det du skulle göra så kan jag fortsätta där vi var" och fick kånka in 35 kg barn på hans rum och stänga. Han satt under skrivbordet och grät och sa att vi borde adoptera bort honom till Kina. Att han inte förtjänade nåt alls eftersom han var så dum.

Och jag satt på golvet framför honom och höll mig lugn och tålmodig och bara förklarade allt han var värd. "Det är bara för att du är min mamma du säger så" sa han.
Vi lirkade fram och tillbaka lite. Jag sa att jag tycker att det är BRA att han vågar bråka och sura på oss. Att det är helt normalt. Och att vi är sura och dåliga föräldrar rätt ofta. Det är också normalt. Men att han ska våga bråka med oss. Det är oss han ska öva på. Att det inte är konstigt alls att han är sur på oss och tycker att vi är dumma. Jag berättade att jag aldrig vågade bli arg på mina föräldrar när jag var liten.

sådär höll vi på. Han pratade om hur dålig han är och jag pratade om hur bra han är. På något sätt hamnade vi till slut i hans säng och jag fick läsa ut ett kapitel i "Hjältar och monster på himlavalvet" och sen släckte vi, pratade lite mer allvar och om hur det blir sen när han är en vuxen man och kommer hem och hälsar på mig och hur jag ska göra nån mat han tycker om, förslagsvis ett berg med amerikanska pannkakor, bacon och massor av sirap.
Och så blev han lite rörd av det och grät några extra tårar.

Men sen så. Jag sjöng "höstvisa" och "Utan dina andetag" och något mer och strök honom över pannan och det nytvättade silkesmjuka håret och grinade tyst och han somnade men jag sjöng färdigt.

Svårast i världen. Och det allra största i hela världen. Och apsvårt att försöka göra jobbet bra, ihop med någon annan vuxen och så klarar man det inte riktigt ihop på ett optimalt sätt. Bara helt olika och kan inte prata om det heller.

Ja, är det konstigt att man blir lite trött efter två timmar av sånt här, tusen känslokast både i en själv och i ens barn?