söndagssnack

När jag var nyfödd var det en känd barnläkare och författare som gjorde rutinundersökningen på mig. Ni vet, den man gör innan man får åka hem från BB. Kolla allting. Höfter, reflexer och så vidare.
Han gav mig godkänt och skickade hem oss.

När jag var tre månader upptäcktes att jag ju hade höftledsluxation på båda höfterna. Häpp! Höftkulorna hade legat löst i tre månader, således, med liksom öppna "skålar" runtom, lederna var inte stängda så att säga. Mina föräldrar tyckte att jag var så slapp och stilla i benen och frågade om det och då upptäcktes det, vilket borde ha gjorts redan på bb-undersökningen. Sen fick jag ha en slags gipsgrej på mig i sex månader (istället för i sex veckor, vilket hade varit fallet om det hade upptäckts från början). Från midjan ner till knäna, fast öppen i rumpan. Blöjorna fick fästas utanpå gipsbyxan och jag var en deppig bebis rätt länge.

Men sen blev det ju bra.
Även om jag gick utåt med fötterna sen, som barn. Jag tror att det hänger ihop - att ligga i en gipsgrej som gör att fötterna är helt vinklade utåt, i ett halvår, måste ju påverka.

Och sen är jag trött i höfterna då och då. Om jag kör traktor eller bil och kopplar ofta gör det ont. Jag blir trött, det gör ont, samma sak om jag paddlar kanot eller så, det är som att något i höften är för kort för vissa rörelser.
Det är dock inte något jag tänker på. Men idag har jag kånkat ett par tunga grejer hemma hos min mamma, möbler som skulle ställas undan, och något tokigt måste jag ha gjort för nu har jag helt ont i höften. Ajaj. Och då kom jag att tänka på hela den där höftgrejen: den ledsna bebisen med gips typ överallt.
Och mamma som blir sur när den här läkaren nämns.

Jaja. Hur som helst. Just nu går jag dessutom in ett par nya jeans. De är tajta. För att de är nya och för att jag har ätit så mycket glass i sommar.

Men idag gick jag en långpromenad. En riktigt lång. Den var angenäm förutom när jag såg två snokbebisar. Blä. Och sen fick jag ont under en fot och tänkte på att jag har säkert något fel på foten, jag är ju plattfot, svank och överrörlig och jävligt svag, det är väldigt många fel på mig, och säkert skulle jag behöva kolla upp fötterna och få några bra sulor men jag vågar inte riktigt, jag gillar inte fotvård och massage och kiropraktorer, jag är så rädd att bli underkänd, att höra hur dåligt jag tar hand om mig. Det är bara en massa skam i det. Mina stackars fötter och mina stackars datorjobbarmuskler som är alldeles för klena och jag som gör för lite åt det.

Och så tänker jag på mina barn. De är så fantastiskt roliga och de är såna fina bröder även om de bråkar och härjar och har en alldeles förfärligt skränig ljudnivå ibland, så man får ont i öronen. De är så LJUVLIGA. Den stora med sina ordvitsar och engelska ord och stora fina framtänderna och det lockiga håret som jag älskar att gosa med, vira runt min hand om jag är i hans närhet. Och den lilla som alltid luktar lite trä i håret. Liksom sågspån. Jag brukar stoppa näsan i nacken på honom och sniffa. Sen säger jag att det är för att han är en träskalle som det luktar så.
Och så sniffar jag lite till och han fnissar.
Alltså: vilka människor de är! Så kloka, smarta, kluriga, vackra. Jag förundras. Dagligen.