att ha barn

I Malmö häromdagen var vi bjudna på middag hos ett nyförälskat par. Vi åt vår middag och vi studsade bollar ute på gården. Barnen rasade omkring och vi pustade ut lite på gräset med lite vin varpå killen plötsligt slungade ut frågan

"Hur är det att ha barn då?"

Herregud! Hur är det att inte ha barn? Jag blev lite konfys eftersom frågan är så stor och komplex och svår.
Men jag svarade "Jag vet inte hur det är att INTE ha dem. De finns där. De är det viktigaste som finns. Det enda man kan vara riktigt säker på. Och så kan de vara skitjobbiga och pestiga men allra mest är det såhär att det är alldeles självklart."

Och så pratade vi lite kring det. Sen åkte vi till vårt hotell, Malmös kanske sunkigaste, vi svettades där vi låg, jag läste i min bok tills jag höll på att somna. Då hostade sexåringen till. En liten blodpöl. På min kudde. Blod i mungipan, jag försökte få honom att vakna för att jag skulle kunna titta honom i munnen, kanske något litet sår? Men nej. Blodet kom med hostan. Och nitt hjärta stannade upp.
Han somnade om, alldeles svettig, fast inte febrig, och kvar satt jag och stirrade på honom tills min man, säkert också lite bekymrad, men inte som jag, sa "men släck nu!" och jag släckte och gick på toa och googlade på "hosta blod" i min mobil. I spegeln såg jag att det var små små blodfläckar på min t-shirt.

Och så lade jag mig bredvid sonen igen. Med skräcktankar i huvudet. Sällan ägnar jag mig åt skräcktankar nuförtiden, väldigt sällan. Men nu kom de och jag låg och tittade upp i taket medan varma tysta tårar rann, ner över mina öron. Jag snuddade vid tanken på att blodet tydde på något katastrofalt. Och jag snuddade vid tanken på ett liv utan denna sexåring. Där, på Malmös värsta hotell, där värmen var nästintill outhärdlig, där jag tänkte att vi säkert skulle få vägglöss, där min åttaåring låg i överslafen och sov, där låg jag och tänkte så. All oro bara kom. Över lilla åttaåringen som verkade less och missnöjd med vår semester. Min egen relation. Allt allt allt. Men allra mest min sexårige son som nyss hade hostat upp blod.
Och pojken själv sov oroligt och sträckte ut sina armar mot mig, vevade i mitt hår, småpratade i sömnen, snurrade runt och hamnade på rygg. Jag böjde mig över honom, la ett öra mot hans rygg, för att lyssna på hans andhämtning. Mitt öra, fortfarande klibbigt av tårar, mot hans rygg, fuktig av svett. Det lät fint och rent i lungorna. Men mina tårar fortsatte att rinna och när han snodde runt igen och hamnade i min famn låg vi så ett tag.

Alldeles svettklibbiga. Jag och min son. Den allra vackraste sexåriga lilla pojke som finns i världen. Långhårig och med tappade tänder och bara så näpet gullig att man dör bara av att titta på honom ibland. Pojken som en morgon spontanskaldade "tack för maten den var bäst, alla som åt den fick sjukdomen pest".

Och jag tänkte "så här är det att ha barn. Precis så här."