Barnen! Kärleken!

I dag har jag varit på föräldramöte inför lekisstarten. Eller rättare sagt - förskoleklassstarten. Lillpojken fyller sex år i helgen och börjar alltså skolan till hösten.
Jag har stora barn. Dagiseran är slut, de trinda kindernas tid är slut, även om sexåringen förvisso fortfarande är lite rundkindad. Men inte på småbarnsviset.

Är jag vemodig?
Nej. Jag älskade verkligen mina barn och hela det livet när de var små och jag älskade den där nära, innerliga tiden. Tultande barn som fick plats i famnen.
Men: Jag tycker att overaller och småbarn är bökigt, jag tycker att alla dagissjukor var vedervärdigt jobbigt, jag tycker att alla bedömningar som görs av rätt små barn är jobbiga. Alla vikt- och längd- och framstegsjämförelser som ter sig så viktiga när barnen är små.

Jag älskar att ha stora barn, jag älskar hur stora pojken sitter där i kökssoffan med sina långa ben och nappar åt sig dagstidningen och läser puffar på framsidan och blir intresserad och slår upp rätt sida i tidningen (det klappar extra i hårt i en tidningsmakaremammas hjärta då, kan jag säga), och hur han bestämt vill gå till frisör första gången i sitt liv. "Jag vill toppa håret. Och luggen ska liksom vara så här sned, ner förbi ögat."
Och hur han säger "Mamma. Jag vill prata lite privat med dig" och hur vi går in på toaletten och låser dörren och jag sätter mig på toalocket och lyssnar på stora förtroenden, han berättar saker som han tror att jag kanske ska bli ledsen eller arg för, men han berättar ÄNDÅ; men jag blir inte arg och jag öppnar famnen.
Som även en jättestor åttaåring får plats i. Han är stark och långsmal och stor och jag känner hur hans tårar trillar ner på min axel där han är inknökad i min famn.
Och så pratar vi lite till men sen går vi till köket och äter kvällsmat med lillebror.

Jag älskar hur vi pratar. Om musik och svåra ord och kroppsnojor, och till och med sex tvingas man prata om ibland. Och det går ju bra.
Det är svårt. Supersvårt. Stora svåra utmaningar. Man kan mest bara hänga med och hoppas att det går bra och emellanåt river det i bröstet på en när sonen kanske blir lite retad ibland. När han är tacksam att ge sig på. Men sen, när det löser sig, så känns det så extra bra igen. Så fint.

Råg i ryggen. Det vill jag ge mina barn. Och jag är lite slarvig och jag är lite rastlös och jag är lite flamsig och ibland för arg, men råg i ryggen hoppas jag att jag ger dem. Och en extremt stor portion kärlek.

Det är som en hisnande resa. Två pojkar som jag får följa. Det känns helt obegripligt ibland! En åttaåring och en sexåring i mitt hus. I mitt liv. Hos mig!