räknar mina blessings

I går när jag for hem vid midnatt, och kom genom byn här hemma, lyste det i två hus. I ett satt den åldrige ungkarlen och rökte i köket under en tänd lampa.
I ett annat hus lyser det alltid på nätterna. Jag tror att granntanten sitter uppe med sin värk. Eller så är hon mörkrädd?

Under påskhelgen åt vi mest en massa mat, spelade tv-spel och var lata. Uterummet som vi gjorde förra året blev klart så sent att vi aldrig hann vara i det någonting, men nu, när solen ligger på, blir det sommarvarmt där inne och några gamla flugor har vaknat till liv, så det surrar och har sig, inte mysigt i vanliga fall men nu påminner det om sommar, så jag låg i en soffa och sov en stund på påskafton. Det var fint.

Och jag är så lyckligt lottad på många vis. Även om jag kanske gnäller och går runt och grubblar mycket så har jag det fint, jag har flera vänner som jag kanske inte träffar eller pratar med så ofta men som FINNS där, som jag kan utbyta förtroenden med. Det är fint.

Och vår nya vana - onsdagshäng med nya kompisarna - fortsätter, även om jag igår jobbade och inte kunde vara med. Det är också fint. (fint är det ord jag missbrukar mest, tror jag. förlåt)

Nyss gjorde jag och snart-sexåringen ett bus, med gemensamma krafter slängde vi ner nästan ett helt rör c-vitaminbrustabletter i badet där pappan och storebror satt. det tyckte vi förstås var jätteroligt.
Sen mös sexåringen med hela ansiktet och sa "vilket bra bus vi gjorde!".

Och när vi själva satt i badet tidigare sa jag "you're the apple of my eye" till sonen, varpå han svarade "I love you!" innan jag ens hann förklara uttrycket. Godbiten.

Ja, jag har stora fina barn, våra dagar fylls, jag är omgiven av fina människor och händelser, och jag är tacksam. På riktigt. Det är jag.