skriver av mig i alla fall

Jag sörjer mig själv lite. Får man säga så eller låter det förmätet? Jag var lite av en fixare och trixare förr. Hittade på saker. Städa och betala räkningar har jag aldrig varit bra på, men jag har ordnat och donat och haft små planer rätt ofta. Framförhållning. Bjuppat hem folk på käk. Ordnat familjegrejer. Pysslat lite.
Nu gör jag INGENTING. Jag orkar liksom inte. Det känns som om jag har tappat bort mig själv en aning. Jag vet inte vad som väntar i framtiden och jag vet inte hur jag vill ha det med någonting och då orkar jag heller inte hitta på roliga saker.

Min ena son tycker att jag bara jobbar. Jag försöker jobba lite mindre. Eller. Just nu skulle jag behöva jobba men nu sitter jag och stirrar på skärmen och spelar spel istället. Det är mängder av jobb framför mig och jag orkar inte riktigt och tänker att "jaha, nu kanske det skiter sig på riktigt. Jag kommer att missa mina jobb och sen går det bara utför". Lite martyr.
Vårt bredband funkar fortfarande inte. Jag surfar på svärfars. Spotify har lagt av. Mitt ftp-program har lagt av. Datorn är tung och full. Jag har inte bokfört på länge.

Och mina barn. De små. Jag skulle så gärna vilja bara bränna iväg nånstans med dem, en vecka på något varmt ställe, där vi kunde äta pommes frites på engelsk sportpub, läsa tidningar och glo på tecknat samt hänga vid poolen hela dagarna. Äta dålig buffé på kvällarna. Och där min jävla mobil var bortlagd. Min sjuåring klagar på att jag jämt sitter med min mobil.
I natt när jag kom hem från ett jobb kröp jag ner hos femåringen lite för att tanka närhet. Han virade sina små armar om mig en stund.

Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte bara ta på mig mer och mer jobb. Men det har jag gjort och nu är det upp till mig att rodda ihop det fast jag helst skulle vilja bädda ner mig i ett år.
Och ÄNDÅ, trots jobb, så är ju ekonomin usel. Jag/vi kommer aldrig att ha råd att ta med mina boys på spontancharter. Fast vi skulle behöva det oändligt väl.

Min man somnar på soffan varje kväll och sover där till långt in på natten. Jag sitter uppe för länge vid datorn varje kväll. Förutom promenader med en bästis är det evigheter jag verkligen UMGICKS med någon kompis och jag saknar det. Ändå tar jag inte itu med något, nästan. I morgon ska jag på bio med en bekanting förvisso. Alltid något.

Jag vet inte om jag har PMS. Eller om jag är sån här. Jag är 32 men känner mig som 67. Och jag ångrar att vi aldrig försökte skaffa den där trean. Nu känns det för sent.

Less less less. Bortskämda idiot.