me and my boys

Vad jag inte gillar med föräldraskapet: de här eviga igångsnurrningarna av varandra som barnen ägnar sig åt, när rösterna stegras, de blir helt speedade och bara hetsar och gnäller och tjafsar och skrattar maniskt. När de slåss och blir för hårdhänta och är dryyyyyga eller bara vill vara slackers framför tv:n och gnäller om man stänger av.

Men:
jag gillar, ÅH vad jag gillar:
En kväll som denna, jag var själv med dem, först var vi ute ett bra tag, satt och pratade med deras farmor i kvällssolen, barnen sprang omkring och lekte med grus och en vattenpöl och små spadar. Sen gick vi in och de fick kvällsmat och så körde vi lite TP (disney-pixarutgåvan med filmfrågor, gissa om mina barn kan svaret på de flesta) medan de åt sina mackor och klunkade i sig sin fetmjölk. Sen hopp i badet, och de här triviala sakerna är så fina tycker jag ibland, att tvätta pojkarnas hår, att se till att de blir rena, att klippa naglarna som hade vuxit sig alltför långa, dessutom med avskavt svart nagellack på, att kamma lillknösens halvlånga hår med balsam i. Och att sen linda i dem i varsitt badlakan och borsta tänder och kamma hår än en gång och klappa dem torra. Och de är glada och roliga och håller sig på den mer LUGNA sidan av skojet, och sen med kalsonger på går de i tropp upp till sovrummet och så läser jag en kapitelbok om Mamma Mu.

Såna kvällar är guld. Så var det ikväll. Och istället för att bli arg när de börjar varva loss, vilket jag ofta blir, så bara markerade jag kort och var mitt glada gamla jag igen direkt efteråt och läste vidare och sen släckte vi och stora pojken som alltid brukar vara svårsövd somnade nästan direkt när jag stod intill honom och masserade hans rygg och sjöng en liten sång. Lillpojken ville höra samma sång och bli kramad och så fick han det och jag avslutade med gamla hederliga "I natt jag drömde" och så efter lite snurrande somnade han också. De där två lintottarna är MINA. Det ÄR i sanning alldeles fantastiskt! När man har levt med dem i fem och sju år så avtar ju den där fullständiga fascinationen man känner när de är bebisar, så tycker i alla fall jag, det blir lite mer vardag, man vänjer sig helt enkelt. Men ibland slår det mig hur otroligt det är. Två smarta härliga fritänkande gossar, och det är jag och min man som har satt dem till världen!