Vi lyfter nu

Alla i familjen har någon jobbig förkylning, utom jag. I stället är jag sjukt trött, jag har deadline och grejer att boka men jag skjuter det framåt. Undrar hur länge man kan skjuta saker framåt? Tills de tippar över någon kant och försvinner?

Men crap, nu känner jag av förkylningen, influensan, den som har klubbat min man i tre dagar, han som aldrig blir sjuk har legat i soffan och ätit knäckebröd, spelat tv-spel och känt sig överkörd. Nu verkar det alltså vara min tur.

Barnen är så härliga, skriker åt varandra, skriker åt oss och sjuåringen kör med sina knullaord och i skolan (förskoleklass! Ett gäng sex- och sjuåringar!) är det ännu värre. Jävla jävla skit. Förra veckan pratade jag med läraren i telefon men jag vet inte, det kanske ska vara så här. Fyraåringen har börjat stamma, han gjorde det när han var runt tre men det försvann, nu är det tillbaka igen och jag ber till alla makter att det är tillfälligt, ett utvecklingssprång där hjärnan är snabbare än munnen.

I morgon SKA jag skriva två grejer och boka in en tredje. Även om jag har fyrtioen graders feber och pingisbollsstora halsmandlar.

Och nu ska jag parkera mig i soffan, dricka te med cointreau i, äta choklad och glo på tv like there's no tomorrow.