ångestbollen som är jag

Så, nu har vi firat svärmor som fyller år i dag, nu sitter jag ensam i vårt hus och borde städa, slå in lite julklappar - ja - och förbereda inför att min bror och hans familj kommer. Jag ser fram emot det på ett vis, det är förstås härligt, men det känns lite sådär tungt över bröstet ibland och särskilt när folk bara "nu kommer vi och stannar i fem dagar", även om det också är roligt.

Jag skulle behöva egentid, jag vet att jag skriver såna här texter VARJE JÄVLA jul-nyår, det är väl något fel på mig som inte älskar alltihop. Men jag älskar att min mamma ska flytta hit men samtidigt blev jag häromdagen lite rädd och tänkte "innebär det att vi alltid måste fira jul och nyår med henne, hon har ju flyttat hit för vår skull?" och jag tror att det tar ett tag innan man hittar formen för umgänget. Hur det ska vara. I bland vill vi kanske fira nånting helt själva. Hur gör man då?

Jag är så nära att börja grina, det ligger som en tjock klump i strupen på mig, för allt känns jobbigt. Jag har jobb som jag måste göra, jag sitter en stund varje dag men sen känner jag att jag måste umgås och laga mat och sånt, så jobbet blir liksom aldrig klart. Och sen har jag en vecka på mig att göra två stora artiklar som båda kräver resor på 25+ mil. Det är lite panikartat.

Något att fästa blicken på, det skulle jag behöva. En stadig, fast punkt. Men inget känns stadigt, allt känns bara vacklande. Helvetes! Och jag VEEEEET; jag skriver så här då och då. Och det blir ju alltid bättre. Men jag tycker att känslan återkommer lite för ofta nuförtiden.

Jag måste nog lägga mig lite.