my only one

Jag var verkligen inte gjord för att kliva upp klockan sex på morgnarna. Men det får ju gå, det med. Jag kravlade mig upp i morse och åt min fil och sen kom ena gossen nedtassande och valde sin röda tröja med hela alfabetet på inför dagens dagisfotografering. Den stora gossen som liksom sin mor är morgontrött fick jag gå upp och få i gång.
Och dagis- och fritidslämning gick bra och sen åkte jag vidare till jobbet. Fast jag funkar ju inte jättebra under resten av dagen när jag har gått upp tidigt. Jag är trött och frusen (med extra kall nästipp). Jag åkte hem och åt min minestrone till lunch och efter det jobbade jag litegrann fast mest eldade jag i kakelugnen för att det skulle vara varmt när mina gossar kom hem.

Så här är det hos oss: jag säger till om något, en tre-fyra gånger med lugn och tålmodig röst. Till slut får jag höja rösten för att det ska hända något överhuvudtaget och för att jag själv tappar tålamodet en aning. Och så sjöng min sexåring en nidvisa om mig "mamma, du är jämt så skä-ä-ällig!" fast med glad röst men jag tog ju åt mig, för jag VET att jag är skällig ibland men hur ska jag göra då? Jag försökte prata om det senare. Att om alla lyssnar på varandra så hinner det aldrig bli sur eller skällig stämning.

Men sen, vid nattningen, så låg vi där i mörkret och när fyraåringen hade somnat i min armhåla så snurrade jag runt och höll om jag-vill-aldrig-någonsin-sova-sexåringen, och då sa han

- När du håller om mig så här, känner du hur kärleken strömmar från mig till dig? Och hur den strömmar från dig till mig? För så är det. Det säger alltid pappa. Att kärleken strömmar.

Och så klappade jag hans lilla kind och la knät över hans spattiga fötter som inte ville ligga still och så somnade han så. Hos sin skälliga mamma som ändå älskar allt hon kan.