there must be stars

Jag är lite trött, lite uttråkad, i går jobbade jag kväll på stället där jag senast jobbade i juni och jag blir helt uttråkad av alla frågor om sommaren och av jobbet i helhet. Och vägen hem var mörk och lång och regnig, det var Håkan Hellströms "kärlek är ett brev postat 1000 gånger" på repeat på stereon och kastregn och jag. Och dålig sikt.

Och så är jag lite sur på svårtillgängliga mummelgubbar som är HALA och inte vill bli intervjuade, fast det skulle ge dem ära och berömmelse och bra publicitet. What's up with that?

Jag menar inte att låta så gnällig. Det är bara det att vardagen har dragit igång och jag som så ofta vurmar för ensamtid blir nästan knäpp när jag går omkring här hemma utan särskilt mycket att göra, och med denna förgörande tystnad som omger mig. Jag längtar efter sommar, ungar, bakning och sovmorgnar - tillsammans. Och jag längtar efter vår semester, jag USA-romantiserar hur mycket som helst och längtar efter vår hyr-Toyota. Grejen är nog inte den fysiska platsen - snarare att det bara var vi fyra, som en liten enhet, som en liten bubbla, långt hemifrån, onåbara för jobb- och tjatkarlar hemma i Sverige. Och m&m's med wild cherry-smak! Grooooooaarrrr!

Nej, hörni, gnäll och gnöl från mig. Jag är rädd att ett jobb ska skita sig och det vore illa eftersom det ska lämnas in om exakt en vecka och det dessutom är huvudnumret i tidningen. Illa, illa. Jag väntar på att en surkuse ska ringa mig och säga JA; KOM HIT! för det har han en gång lovat men jag är rädd att de ska ångra sig.

Jag måste nog ta och rycka upp mig lite. Och det gör jag nog knappast genom att sitta här och lyssna på "If I can dream" med Eeeeelvis.