my guy

Så var det kväll, den första kvällen på länge som vi var helt själva, vi fyra. Sexåringen och jag tog det stora steget att börja läsa "Bröderna Lejonhjärta" som godnattsaga, så det gjorde vi.

Och det är ju sorgligt redan i början, men inte bara för lilla stackars Karl som är sjuk och hans ständigt snälla och heroiska storebror, utan för MAMMAN, varför glömmer man mamman som blir ensam kvar på jorden, med inte bara EN utan TVÅ söner som dör ifrån henne? Himmel, vad ledsamt det blev. Och sen, när Skorpan fick syn på Jonatan där i Nangijala, det är ju så vackertsorgligt, syskonrelationer berör mig alltid extra mycket, och mina tårar rann när jag läste och sexåringen såg det, petade på mina tårar, och sa "du är ju skitblöt på kinden!" och sen blev han själv skrovlig på rösten och jag sa

"är du ledsen?"
"nej!" kom det hastigt tillbaka och jag sa som det är, man FÅR vara ledsen, det är inte alls fel,

"och dessutom rensar man ögat från baciller med tårarna" sa han lite lättat och sen gick diskussionerna vidare om döden och tårar och gråt och himmel och jord och

"mamma jag älskar dig, du är den bästa mamma man kan ha" och sen läste vi lite till och så kramades vi och vände på våra kuddar så att den svala sidan kom uppåt och sen pratade vi lite förtroligt om lekis och fritids som komma skall och vänskap och grupperingar. Och om Gustav Vasa! Och kentaurer! Och om hur hans pappa grät när han föddes. Det är hans favorithistoria och ögonen blir lyckligt blanka under svartaste ögonfransarna när vi pratar om det.

Min sexkommafemåring är bäst i världen, stjärnstopp. Jag kan faktiskt inte sluta gråta. Han är så fin och söt och nu ligger han och sover och drömmer kanske om Ryttargården i Nangijala.