can you hear me now

...Och jag nattade stora gossen nyss. Han är icke en sådan sexåring som nattar sig själv och somnar på ett ögonblick. Han vill vara vaken hur länge som helst, han försöker hålla i gång sig själv även när han är trött, och egentligen vill han att man ligger hos honom men säger ändå "du kan väl GÅ nu?" för att man ska gå så att han kan tända lampan och läsa serietidningar och bygga lego där i sitt rum, i fred. Det är dubbla budskap.

Men han var så rolig, med lysande ögon i mörkret, efter att vi hade läst en bok om dinosaurier, "Snygg femtioårsfrisyr, damen, HÖRRU!" skrockade han och sen sa han plötsligt där jag låg på mage och försökte låtsassova, "du har ett kackerlacksbo i rumpan. Mellan skinkorna. Det bara kryllar av dem, de biter dig, känner du inte? det får plats TVÅ kupor i din rumpa, hahahaha!", allt för att få mig att vakna och sen kliade han sig i armhålan och jag sa "har du ett litet fågelbo där kanske?" och då sa han att jag har en hackspett i armhålan - som hackar mig - men jag kontrade med att han har en kanadagås som bajsar jättestora korvar i armhålan på honom, och ja, det blev oavgjort där tror jag, han började storgarva och sen fladdrade ögonen till och han somnade.

Ån dånar här utanför. Som vanligt på kvällarna. På dagen drunknar ljudet i allt annat. Solen är på väg ner, alla sover utom jag. Jag lyssnar för mycket på Damien Rice, bakar för många kakor, skriker för högt på mina barn, grälar lite för mycket med min man. Men så här är livet och det är fint, jag LEVER, allt är faktiskt fint. Jag har ingen femårsplan i livet, inte heller någon ettårsplan, men jag vet vad jag gör i juli och augusti. Gott så.