Promenad

En dag som det här har det som vanligt varit massor av bråk. Stingslighet och slagsmål och bråkiga bröder. På eftermiddagen tog jag med mig sexåringen ut, lillRogga, dels för att sära på gossarna ett tag, dels för att svalka av honom och hans humör. Han fick åka vagn eftersom han har förkylningsastma och när vi hade gått ungefär tvåhundra meter så stannade vi och jag satt på huk och så pratade vi om de motstridiga känslorna i en sexårings kropp, hur man växlar mellan att vara arg och ledsen och glad och busig, med enormt tvära kast och hur det är svårt att förstå sig på hur man själv beter sig. Och det blev en fin stund, vi kramades och sonen öppnade sig och berättade om känslorna och rädslorna och vi pratade om hur det känns att ibland vilja vara bebis för att i nästa stund vilja bestämma allt och skrika och gapa på allt och alla.
Och det var så fint, jag grät nästan och han grät lite och det var ömhetsbetygelser och mer kramar och kindklapp. Det var bra att prata om laddade saker under en o-laddad stund. Och runtom oss var det på väg att börja skymma och vi sprang upp i en skogsdunge som vi aldrig har varit i förut och sonen blev upplyft på en jättejättestor sten och så hittade vi en pinne med märkliga märken på.

Kan det vara svårare än så? Kan kärleken vara större än så? Jag tror inte det.