söndag

Jag tänkte att jag ska börja skriva varje dag. Det är - nog - ett löfte. I dag har jag bakismage, inte för att jag är bakis, men bakismagen kommer jag inte undan efter ymnigt flödande rödvin igår. Vi sov över hos kompisar och hade det så fint och härligt, innan jag somnade på en madrass i deras vardagsrum sade jag sådär småputtrigt bekvämt att det är så HÄRLIGT att umgås med dem. Våra fina vänner!

Och som vanligt drar jag igång tokgrejer - vi ska gå på en spelning vid sex, klockan fyra drog jag igång dillköttslagande samtidigt som jag skriver på en artikel som ska skickas iväg för granskning innan vi åker. Och nyss hade vi kompisar här på kaffe, lite spontant sådär.

Jag tänkte på en grej till. Jag vet att man gärna berömmer pappor som är pappalediga men sällan mammalediga mammor, och det kan ju vara lite skevt. Men om man jämför hur det var när vi var små tycker jag att alla pappor av idag gör ett fint och bra jobb, även om såklart mammorna gör det samma.
Men för mig, som aldrig har varit med om något liknande (= en gosig pappa), är det extra fint att se hur självklart mysig och gosig min man är mot sina barn. Det är så oerhört djupt tillfredsställande att se hur han är mot dem. Mjuk och fin. Jag vet förhållandevis många machopappor som är ganska grabbiga och coola mot sina söner, om än engagerade och alltihop. Så är det inte här. Inget macho. Bara fin ömhet. Aaah jag kan inte beskriva det riktigt. Jag tycker bara att det är så fint.

Och snart blir det dillkött och sen Ronny Eriksson. Tjing.