Is your bed made?

I dag är jag trött. Mamma kom sent i natt, försenade tåg och så yadayada. Lugn harvande dag. Automatiskt blev det helg när mamma kom trots att det är torsdag och jag borde ha jobbat.

I övrigt är vi en sån slackerfamilj, och jag hade glömt hur jobbiga nästan-fyraåriga barn kan vara, den minsta här är skitjobbig och dryg och kastar saker och bits (!) och skrattar och skriker och allt bara rinner av honom, han bara tokskrattar om vi blir arga, vi försöker prata pedagogiskt och lugnt under lugna stunder, om hur man ska hantera alla känslor och allt det arga, men inte sjutton hjälper det, och så är det kalabalik vid middagsbordet och barnen trissar varandra till oanade höjder och våra öron blir trötta och till slut så fnittrar vi föräldrar själva, först försöker vi dölja det men oftast exploderar vi av skratt efter ett tag, när de säger roliga saker och hojtar och fular sig. Vi borde inte garva, men det gör vi, och ja, allt är slappt och dåligt och inkonsekvent. För vi kan ju bli jättearga och sura också. Men vi är glada och roliga och påhittiga och tokiga, det är vi, det är våra bra sidor, men vi är lite halvkass på det andra ibland. Det är så svårt, jag är en så fnittrig människa ibland. Fnittrar när barnen skriker PUCKO! Och B-SKÅDIS! åt oss.

Och när sexåringen med världens mest smittande skratt säger "här skaru få en andedräkt!" och sen flåsar på mig och börjar tokskratta, då kan jag ju inte låta bli själv och sen "går" jag med mina fingrar över hans öra och ordvitsar tillbaka litegrann, "här skaru få se på örsprång!".

Men sen sover de till slut. Och så småningom blir de nog brölande tonåringar. Hur hanterar man dem då? När de sitter i köket med fyrtifem i skor och äter upp hela limpor till mellanmål.