Rent gnäll

Jag sitter och läser gamla texter på andedräkt, äter knallmörk choklad och tittar på "Grabben i graven bredvid" på tv, fast på mute, jag hör alltså inget. Och så blir jag nostalgisk av de gamla texterna fast det var skitjobbigt emellanåt, det att ha flyttat hit, och att ha skaffat barn tidigt och vara arbetslös och så vidare. Det var nytt och fräscht, trots allt, det var nästan lite nyförälskelse fortfarande, när vi fick vårt första barn hade vi bara varit ihop i två år, och det var ett skimmer. Det var jobb jämt, det var skit under naglarna och det var ångest hit och dit. Men det var som sagt ett nytt skimmer. Nu är vi föräldrar sen länge, vi har varit ihop i evigheter och det är FINT och stabilt, jag är glad och lycklig, men jag blir ändå nostalgisk och lite längtig. Till när det var nytt att skaffa barnen, till när ringen blänkte helt ny på fingret.

Jag känner mig medelålders och trist och bara same old, same old. Det rastlösa kryper under skinnet på mig och jag har typ skrivkramp nästan jämt. Jag vet, jag vet, det är februari, det är rövhålsväder, det är sverige, det är BORING, egentligen älskar jag det här, att somna i soffan och så vidare men den här tiden vill jag bara göra saker, bli uppdiskuterad och uppmuntrad och utmanas. Ni vet.

Och jag ska inte gnälla, det har hänt massvis med bra saker. Förstås. Och jag har haft mitt företag i ett år. Jag har utvecklats, glidit framåt-uppåt, jag trivs och mår bra. Men ändå kan jag inte låta bli att drabbas av sådan där ångest-nostalgi och längta tillbaka till det som fanns. Jag kan knappt minnas hur det kändes att hålla i mina egna bebisar, kanske för att man lever med dem hela tiden, varje dag, och knappt märker att växer, man är hela tiden i NUET med dem och då blir det svårare att minnas dåtiden.
Men istället för bebisar har jag ju två fantastiska söner som är stora och glada och roliga och bråkiga och alldeles underbara.