Fegis

Jag gillar mina jobb. Jag har vuxit enormt, jag har lärt mig mycket, det ger mig en kick varje gång jag klarar ett uppdrag. Jag skulle nog ruttna på att sitta på samma jobb dag ut och dag in. MEN: ibland är det SÅ jobbigt. Jag vill fly ut i skogen, jag vill gömma mig under en kudde, jag vill bara slippa dessa telefonsamtal, detta ANSVAR. Jag hatar att tvingas ta betalt, jag hatar att svara på frågan "vad kostar det här?" och jag vrider mig liksom i obehag. Jag hatar att promota mig själv, jag gillar inte att ta diskussioner med min chef om vad ett jobb är värt, att säga att jag vill ha mer betalt känns jättejobbigt. Allt är så himla jobbigt då. Jag gillar inte när barnen blir sjuka och allt bara tjorvar ihop sig, då tänker jag att jag borde förbli hemmafru och vara den som hämtar hem barnen från dagis till det där soliga köksbordet, milda händer på mina gossars huvud, lugna frågor, hälsosamma mellanmål, prat om vad som har hänt under dagen. Det här händer ibland, men ofta hämtar jag dem och sen rusar jag till datorn igen för att kolla något viktigt mail.

Ja, alltså, när de blir sjuka och man har en deadline och dessutom blir sjuk själv. Jag har världens fulaste immunförsvar. Jag blir alltid sjuk.

Och jag gillar inte att bli tillsagd att skaffa en hyrbil i någon storstad. Jag vet att jag är trettio och jag vet att jag tycker att jag har mognat på flera områden. Men allt sånt där känns fortfarande läskigt och snart ska jag på ett långväga jobb och det lutar åt att jag tar med min man. Det blir en kombo av bröllopsdagsfirande, släktbesök och mitt jobb. Det känns barnsligt av mig men jag vill så gärna och min man kör bil bra, han är social och trevlig och är inte rädd för nåt.

Barnsliga barnsliga jag. Ibland mäktar jag inte med.