moaning

Jag har nog aldrig känt någon noja kring midsommar, att jag måste ha en fest att gå på eller så. Helt befriad från dylika förväntningar. Några år har vi åkt till grannhålan där det är ett litet firande i en gammal folkpark. Och det är ju käckt på sitt sätt, men krystat, med godis som utgångspunkt för allt, man kan vinna godis, man får godis i fiskdammen, fikaståndet är alltings nav där alla samlas och dricker läsk och kaffe och äter varmkorv. Och godis. Och så är det svettigt och så ska man hälsa på alla andra dagisbarnsföräldrar som man knappt känner. Solen gassar ALLTID och så är det alltid någon obskyr trollkarl där.

Förra året var vi hemma. Bara vi, inte ens mina svärföräldrar var hemma. Det var lugnt och fint och oerhört roligt.

Så nu är jag en gnällkärring (jag tror att det är ett PMS-drag hos mig) och bitchar lite kring att vi faktiskt är bortbjudna på midsommar. Jag känner att min asociala ådra kommer fram, men det kan vara för att jag har jobbat så otroligt mycket på sistone, flera jobb från flera olika uppdragsgivare och jag känner mig helt SLUT och utmattad och att sitta i en liten stuga med tre andra par och en hel drös med ungar ter sig faktiskt inte lockande just nu. Jag vet att jag är jättegnällig. Men jag vill mest vila. Och vara på min tomt. Jag ÄR ju social och uppåt och inte så mycket av hemmagris, förutom tydligen just nu. Dålig tajming. Men ja. What to dooo, what to dooo.