could be your favorite girl

Känslor bara attackerar mig. Här går jag ungefär ett helt liv och förbittras litegrann och sörjer ganska mycket över en dålig föräldrarelation som går lite sådär i vågor. Och just nu är jag inne i ett bitterläge. Men så skickar den föräldern (gissa könet!) en helt oväntad present till hela familjen, och så vill denne förälder även komma upp till helgen och gratulera mig eftersom jag fyller år.
Så vad gör man? Jo man blir chockad förstås. Nu när det där bry-sig-om:et väl kommer så får jag mest andnöd och måste kippa efter andan och gå runt och inte hänga med i tumultet i hjärnan. jaha, så nu ska jag bli ombrydd och omtyckt? för att sen nästan glömmas igen?

ursäkta om jag går och lägger mig raklång på golvet en stund.

eller så ställer jag mig och lutar huvudet mot skafferiet och tvingar bort några tårar.

dramaqueen dramaqueen dramaqueen.

eller inte. Det ÄR så hemskt mycket nu, bara. Jag skulle behöva ligga på soffan och glo i taket och reflektera över de senaste dagarnas "semester" och sortera alla intryck som har dånat in i mig som projektiler. Men så ska vi hämta kött och ett barn blir sjukt och ligger hålögt på soffan och så ringer folk om jobb och jag borde ringa samtal men jag hinner liksom inte. Allt är på hög och jag har ingen koll. Jag borde ta min äldsta pöjk med mig till Stockholm nästa vecka men hur ska jag hinna? Biljetterbiljetter. Biljetter is my middle name.

Blablabla. Jag SKA rycka upp mig, jag ska skärpa mig. Mina problem är små. Förmodligen. Men varför känner jag mig då så nervig?