Jag har jobbat idag, med ett nytt uppdrag, och det var trevligt och socialt och kontaktskapande, men som alltid tröttande att göra nya grejer, träffa nytt folk. När jag kom hem hade jag fått ett mejl från ytterligare ett nytt ställe där jag också fick ett uppdrag.
Sen tog jag en lång promenad för stegräknaren peppar mig, jag vill gå minst 10 000 per dag, och det har jag gjort nu. Efter en hel dags mötande och träffande är det dags att sitta ner och skriva. Och jag låter orden rinna ur mig och sen stirrar jag på skärmen och tänker att va fan, tänk att det här är mitt jobb, att sitta och skriva, och jag är ju bra på det också. Av jättekladdiga anteckningar, ibland helt oläsliga, kan jag väva texter. Långa, korta, broderande, koncisa. Anything goes, säger jag medan jag ändå sitter här uppe på min hybrishäst och bligar ner. Herregud. Nä, jag menar inte att jag är världsbäst. Inte ens jättejättebra. Men jag duger finfint, jag är rätt duktig, och jag blir ju anlitad.
Fast nu är jag så svimfärdigt trött att jag nästan däckar. Måste bara fixa lite foton också först. Sen zzzzzzzz och sen kommer väl jante och karma och hugger av mig vid fotknölarna men det var fint så länge det varade, det här förbannade FLÖDET som bara forsar fram över mig, genom mig, under mig.