once and again

nu sitter jag på centralen efter tre dygn i huvudstaden. Allt har förstås varit bra. Jag har träffat - in order of appearance - sweet Pocks, sweet Nina, sweet Baumbi och sweet Comley. Och därtill en drös till. Och mina sweet kolleger. Och vi har ölat på östermalm och på söder och på cirkus och lite överallt och baumbi och jag delar ett skateravund som heter duga - därtill vill vi nog starta ett band där jag spelar banjo och Baumbi trummor. Jag har sprungit på söder och ätit indiskt med nina och ätit frukost med Pocks.
Jag har i ganska tyst beundran skakat damien rice's hand. Lilla lilla Damien - liten, rufsig, med svart huvtröja stod han ju plötsligt inne på efterfesten på Cirkus och när comley gick dit för att fråga något smart följde jag efter och mumlade något och log och skakade hans lilla tass. Åh, han är ju så söt, man vill liksom ta honom och trycka honom mot sitt bröst, klappa honom över håret och säga att allt blir bra (fast det kan jag ju inte lova eftersom jag själv är bräckligast i världen så hur ska jag kunna lova damien att allt blir bra? även om jag vill!).
Och Damien var bra - lite förvirrad och speciell ibland men finfint var det. Särskilt när han kom in och gjorde Rootless tree som ett av extranumrena. Då var allt som det skulle.

Och Andrew Bird var bra, trots att allt gear hade försvunnit, hans tweedkavaj var borta och några specialpedaler. Trots det var det magnifikt, fast jag inte riktigt hade hunnit lyssna in mig så mycket innan. Det gjorde inget. Honom fick jag också skaka tass med och dessutom köpte comley en skiva som han fick andrew att signera åt mig. Kudos!

Sen har jag promenerat mina skor nötta och min rygg svettig. jag har fått sms hemifrån om fler jobb och sen har jag gått med gråt i halsen längs hela drottninggatan. I dag. Hemskt orättvist. Jag har korrläst tusen texter på mitt jobb och jag har bävat inför det andra jobbet, det tråkiga, hemmavid.

Och nu sitter jag och förbereder mig på kraschlandningen som jag vet måste komma, som är helt oundviklig. jag längat efter mina barn och mitt hem men att återkomma till vardagen efter flera dagars intensivumgänge med gamla och nya vänner och roliga nya grejer kan vara en smula jobbigt. Eller inte bara en smula. En hel jävla tårta jobbigt.

Jag är glad över allt som har hänt och solen lyser över stockholms smog och allt är vackert, vackert, men i huvudet är jag mest sotig och fucked up.
Trots den helt enorma kredden jag fick av min två kolleger i fredags. Beröm östes över mig, skopvis. Och det var genuint och ärligt och helt enkelt uppskattning av mig som människa.

Nästan hela min mp3-lista är jobbig, jag måste radera-radera-radera, låtarna hänger ihop med jobbiga känslor i höstas och de måste bortbort. Tröstar mig gör "I'll kill her" med Soko och "Fiery crash" med Andrew Bird och "Accidental babies" med Damien Rice (trots att den är sorglig). Jag konstaterar också att Bloc party är riktigt, riktigt bra, trots att sångaren låter lite som Peter Gabriel.

Nu stänger jag av.