London Calling

I dag är jag trött och liten och rätt sur. Jag har suttit på utbildning hela dagen och nu ryker det indesign ur öronen på mig. som vanligt är jag smart och illande snabb men det hjälper ju inte, jag är längst ner på vikarielistan ändå. Suuuugigt.
Fast jag är på väg att få ett annat litet jobb, ett som tar två dagar per månad och ger mig lite cash och förhoppningsvis mycket anseende. Äh.

Vad det INTE passar mig att gå upp klockan sju. Det är det värsta. Jag är helt död på kvällen sen. Helt i ofas med mig själv. Nä, mig passar det att gå upp vid nio-tio, äta lugn frukost och läsa tidningen, sen kan jag ta kaffet med mig till datorn och jobba ett tag. Och när barnen är hemma ägnar jag mig åt dem och sen jobbar jag effektivt igen på kvällen. DET passar mig.

Och så saknar jag min sydamerikaresande mamma. Vad ego! Men jag är en mammagris. Jag vill prata med henne. Höra min mammas röst i telefon. Mammamamma.

Tydligen gick vi och köpte oss en bil just idag, på alla hjärtans dag. Häpp. Och inte en ful gammal härk, det är en fin. En 04:a. Inte den värsta sorten, men ÄNDÅ. En bil. En ganska ny. En liten pärla som endast har rullat 3000 mil. Den är grön som gräset men får nog heta Valentin ändå. Aka Valle.

Nu ska jag ringa London och sen ska jag baka en kladdig chokladkaka och sen tänker jag glo på massor av antingen This Life eller Grey's Anatomy och dricka vin och ligga i soffan med benen intrasslade i min mans.
Puss på er. Till alla fina söta hjärtans rara människor. Och er andra också.