i've got murder on my mind

Igår kväll var jag ganska uppåt. Ganska pepp. När jag kom hem från jobbet vid midnatt skrev jag här, en text som sen försvann. Jag skrev om mina vänner, goda samtal, jag skrev om mitt jobb som gick bra. en kollega upptäckte att jag rökte (vilket jag egentligen INTE gör, jag ska bara röka upp det här impulsköpta paketet, jag är noll procent vanemänniska så det är lugnt (förutom när det gäller socker, men jaja), jag tycker egentligen att det är rätt äckligt med rökare men nu passar det mig fint). Hon undrade varför och lyckades, trots att hon inte känner mig så väl, pricka rätt på anledningar till varför jag har börjat igen. Det var som vassa fingrar som letar sig in mellan ens revben. Pow! - ja, jo, Pow! - rätt igen, Pow! - mmm. Stämmer nog.
Obehagligt och lite läskigt. Eller så är det jag som är så jävla förutsägbar.

Jag köpte skosnören. Jag rökte med torgvantar på. Jag ägnade min halvtimmeslånga lunchrast åt att sitta ihopkrupen på en toalettstol och prata i telefon. Sen fick jag slita upp min makrillburk i rasande fart och sluka makrillen på fyra sekunder blankt.

På dagen igår pratade jag med älskade vännen i London. Vi är ganska synkade i vårt mående just nu, vilket är lite synd för då är det svårt att peppa varandra. Fast det gick rätt bra ändå. Jag med min människokännedom. Ja, jag låter så självgod - men det ÄR ju så. Jag har så lätt att se genom människor och förstå deras avsikter. Eller så inbillar jag mig bara. Men jag tror att jag läser människor bra.

När jag kom hem var jag riktigt uppåt. Jag satt kvar i bilen och lyssnade på "losing my religion" på radion och tittade på mitt sovande hus.

I dag är det ras igen. Hamrande ångest i bröstet, det gör fysiskt ont och tårar trycker på nånstans bakom näsroten.
Jag har fått höra att mitt mående, vårt samtal, mina ifrågasättanden, är dålig timing. Och jag blir så starkt jävla tveksam till hela grejen. Och till mig själv! Nu tycker jag att jag är en hundra procent jobbig människa. Jag säger ALLTID för mycket. ALLTID! Varför kan jag aldrig vara sval, mystisk och cool? Nä då. Jag fläker upp mig. Jag kan inte låta bli. Precis som nu - jag skriver alltid för mycket.

Ett exempel: jag tycker att Paris Hiltons "Nothing in this world" är bra. Se! Too much information. Det handlar mest om att videon är söt. Jag ska jämt avslöja mina tillkortakommanden och min dåliga smak.

Dålig timing my ass.

När ska jag komma ur den här självföraktande prylen? Jag vidhåller att jag har bra människokännedom men i övrigt tycker jag att jag bara är rutten brinnande skit just nu. Nothing more. Och det, mina vänner, är en jävligt jobbig känsla men det finns ingen flyktväg ut ur det. Jag kan bara gå här och vänta på att jag ska sluta hata mig själv och allt det jag är.