Igår, på tåget mot Stockholm, satt jag och skrev ett argt brev till min pappa, längst bak på adressidorna i min fickalmanacka. Det var argt och konfrontativt. Hela jag är ganska arg och konfrontativ. Söker folks blickar, ställer obekväma frågor.
Brevet till pappa kommer jag förmodligen aldrig att skicka. I dag när jag var ute och gick sexkilometersrundan - som jag inte har gått ensam på flera år, eftersom jag är rädd för björnar och älgar, men nu sover björnarna och om älgarna tänkte jag "men kom och ta mig då" - tänkte jag på brevet. På vad det är för mening med att konfrontera sina föräldrar, fråga dem om hur de tänkte eller helt enkelt berätta att de var kass. Det enda det leder till är att kontakten blir ännu sämre och att föräldrarna blir ledsna. Eller? Det är mest i amerikanska filmer folk kan göra upp och sen fortsätta vara bra vänner.
Fast i mitt fall tänkte jag att mitt syfte med brevet skulle ju faktiskt vara det att min pappa skulle bli ledsen. På samma vis som han har gjort mig ledsen tusen gånger om.
Mitt i all ångest får jag knivskarpa insikter. Främst om mig själv och mitt eget beteende i vissa situationer. Jag ser mig nästan från ovan och det är lite skrattretande. Jag förstår varför jag agerar på ett visst sätt och varför jag känner som jag gör. Det är glasklart. Absolut glasklart.
Jag funderar på relationer. På mig och andra sjuttitalister. Alla är så TRASIGA. Nästan alla runt mig mår dåligt på ett eller annat vis. Det enklaste vore att skylla på fyrtitalisterna som skilde sig helt släpphänt och inte funderade över hur barnen (=vi) mådde. Och nu sitter vi här. Fucked for life.
Jag har så många sköna teorier att lansera men orkar inte riktigt. Dock kan jag slå fast att jag mer och mer tror på slumpen. Inte kärlek. Slump. Den man skaffar barn eller gifter sig med - det var slumpen som avgjorde. Just där och då var man i samma fas i livet, man ville samma sak. Sagt och gjort. Hänger någon med?
Jag menar såhär: hade jag träffat min första kille (alltså just den personen) när jag var 25 istället för 17, hade det säkert fallit sig så att vi hade skaffat barn ihop. Nykära och glada. I efterhand hade jag fattat att vi inte alls passade ihop. Jag menar alltså att bara för att man en gång gifter sig eller skaffar barn, betyder det inte på något underbart vis att man är Gjorda För Varandra. Jag tror inte på "mitt livs kärlek" längre.
Jag pratar inte om mig själv. Jag pratar om Alltet. Och Schlumpen! Det kanske är så att ingen förstår. Och imorgon kanske inte ens jag själv förstår. Men just nu är det glasklart. Förstår ni det?
Jag förstår om jag verkar full. Jag är inte full. Men nu ska jag i alla fall gå ner en trappa och dricka rödvin.
och sen kan man förstås bli trasig öven om 40-talistföräldrarna inte har skilt sig släpphänt heller. eller ens skilt sig alls. men jag fattar hur du menar. något knas är det ju.
drick rödvin du, minst två glas!
2006-11-04 20:45:08
Doris
Jag har också skrivit många opostade brev. Dom kommer ju inte att ändra sig. Men det är skönt att få ut skiten!
2006-11-04 21:36:37
Corn
tori: såklart. :) Jag tänkte mer på 40-talisterna i allmänhet, även de icke-skilda. Andan var ju en annan på sjutti- och åttitalen, för att låta riktigt mossig. Mamma och jag pratade om det här när jag var nere och hälsade på... Man HADE ju helt enkelt inte ngt fokus på barnen. Inte alls som nu i alla fall. Skit, vad jag är kategorisk... gaaah.
2006-11-04 22:34:10
Morris
Oh, intressant tankegång!
Jag har alltid tänkt att eftersom jag haft päron som varit totalfokade på mig så skulle jag vara okej, men det är jag ju inte alls. Något fel är det ju. Kram.
2006-11-04 22:59:39
kicko
Jag förstår fullkomligt, jag är helt inne på samma linje själv!
2006-11-05 10:18:32
Corn
Doris: absolut, det gör jättemycket även om man bara skriver för sig själv.
Morris: tyvärr finns det ju inga garantier... jag sa ju att det var en enkel utväg, att skylla på skilsmässorna. :) kram tillbaks.
kicko: skönt att höra att någon fattar!
2006-11-05 10:21:08
Dee
Även jag har skrivit brev men faktiskt postat dom. I pappas fall så har det lett till en bättre relation oss i mellan men i mammas fall gjorde det ingen nytta. Men ibland kan det vara skönt att bara skriva av sig alla arga tankar, även om man aldrig skickar brevet.
2006-11-05 14:15:47
Tintomara
Jag är fyrtiotalist, och har ofta undrat vad det är som blivit så fel. Men mina ungar verkar må bra, och deras kompisar, det är värre med dem som är i tonåren idag, tycker jag. De har det mycekt värre, skär sig och svälter sig och jag vet inte allt. Jag fattar inget. Jag hade stenkul i tonåren, jag! Och har rätt kul än förresten, fast orken inte är som förr...