Var inte så högtidlig

Intervju i fredags; jag var färgkoordinerad å det grövsta med svart, rött och svart-rött-randigt. Jag tror att det gick bra, det kändes så. Jag fick veta att det hade varit 450 sökande, och att vi var 30 stycken som blev utplockade till intervju. Jag känner mig nöjd med det.

Sen agerade jag assistent åt mitt praktikföretag, gick ärenden på stan, utan jacka för den hade jag glömt hemma.
Jag kör gamla pucko-jeepen nu, och den har sina brister (saknar vänster sidospegel, vibrerar om man kör över 70) och jag har hatat den, men efter att ha tvingats köra den (den enda normala bil vi har är också defekt för tillfället) så har vi blivit buddies igen. Den är stor och stark och trygg och bekväm.

På fredagkvällen när jag kom hem ville barnen fika med sin lilla söta teservis, så vi gjorde äppelte och åt godis, samlade runt köksbordet alla fyra. Barnen hällde och slaskade med sin minimala tekanna och vi alla drack ur pyttekoppar. Stora gossen sa "vad mysigt vi har det på fredagkvällen! Som Ellen!" och då var det en Euskefeuratlåt han tänkte på: "och på fredagkvällen far jag hem till Ellen"

Sen lyssnade vi på just den låten och dansade och sjöng och försökte spela sked.
Och så beställde jag filmplanscher på nätet, till projektet jag jobbar för. Passade även på att beställa en till mig själv, en svart-vit på Ian Curtis.

Igår var det grått och kallt och oinspirerat. Men sen satte jag mig vid köksbordet och utövade min rara lilla hobby. Enda problemet är att tidningarna börjar ta slut.

På kvällen gick jag och min goda vän ut. Det roligaste var att busschauffören tog ungdomspris av mig men vuxenpris av henne. hahaha. Det hade vi båda väldigt roligt åt.
Vilken patetisk 29-åring jag är, som blir överlycklig av att tas för en tonåring.
Först var vi på ett ställe där det var dödsmetallkaraoke (jag lovar) och sen gick vi vidare. Rockabillyband som förvisso var bra, men de tuggade på samma i samma stil i låt efter låt.
Sen gick vi en våning ner till styrdansen där snittåldern var 55+ men jag lyckades få tag på en bra danspartner som valsade runt med mig. Det är så orättvist, jag älskar musik och har taktkänsla, men styrdans är jag asdålig på. Den här killen räknade 1-2-3 och jag kom in i det efter ett tag men sen blev jag uppbjuden av en annan yngling och han körde ju foxtrot som är vänster-vänster-höger eller tvärtom, och då blev det ju ytterligare en grej att vänja sig vid.
Sen 1-2-3-partnern igen och jag försökte få honom att gymnasiedansa, ni vet hasa runt och vicka lite på höfterna, befriande att slippa räkna.

Fick höra mycket fina saker om mig själv och jag log stjärnögt och sa "tack" för vad mer kan man göra? Bekräftelsenarkomaner är vi allihopa och det är klart att det är fint och bra att höra tjusiga saker.

Sen fick vi skjuts hem och jag och vännen satt vid hennes köksbord med utekvällstjuten i öronen och te i våra muggar och yrsliga huvuden och ögon. So much for fem års nykterhet.

Nu är jag lite skönt småbakis, bara så där att jag är seg och trött. Jag skulle vilja lägga mig i sängen och vara varm- och mysbakis. Det är fint.