Charter according to Corn

Taxichauffören är en liten mager man, med vackert guldbruna ögon, vinklade neråt, så att han får ett lätt sorgset utseende. Stora buskiga svarta ögonbryn. Han berättar att han jobbar uppåt tjugo timmar per dag.
Sju dagar i veckan? undrar jag.
"Eight days a week!" ler han och slänger en blick på mig i backspegeln.
Han jobbar åtta månader om året för att resterande fyra vara hos sin fru i Australien. Han byggde förvisso ett hus på Malta, rev sin mors gamla hus och byggde upp ett nytt, likadant. "But my wife hates it".
Hans näsa har varit bruten på sex ställen. Han pekar och visar på sin stora, knöliga, ärriga näsa. Han jobbade som snake killer i Australien och vaknade en gång av att en jättestor spindel satt på hans näsa. Han blev livrädd och SKÖT spindeln. Med sin pistol. Han råkade naturligtvis träffa näsan litegrann också.

Det handlar om charter. Charter enligt mig.

En dag råkar vi på en amerikan på stranden. En amerikan, New Yorkare, som bor i Finland sen tre år. Han ser ut som en karaktär ur en Woody Allen-film. Vi pratar om barn och chips och politik och hemlängtan.

Vi inser ganska snabbt att maten är ganska likvärdig på alla restauranger så vi slutar att försöka, och stannar på den första, mysigaste, med värsta spelrummet för barnen. Barnen beställer alltid en margerita och en fanta, thank you. Alltid fanta men det som kommer ut heter enligt servitrisen alltid sunkist. Ni minns väl sunkist? Man sa Sunk-ist och tänkte inte på Sun-kissed. Men det gör jag nu. Solkysst.

Och på flyget hem säger Flakes flyggranne:
"Vi äter aldrig kyckling på restaurang utomlands, Inger är ju så rädd för att få klamydia"
varpå hans fru säger "men vad säger du! Salmonella heter det ju"
och så skrattar vi alla enormt mycket.

Och jag har badat varje dag, och gått krångliga vägar, känt lukten av vildväxande ruccola, sett pyttesmå kackerlackor (eller bara vanliga bugs, men de hade jättelånga spröt och det låter mycket roligare att säga att det var kackerlackor) och smörjt in mig ordentligt hela tiden - så brun är jag inte. Men nöjd är jag. Ack, så nöjd.

Och så tycker jag att världens sämsta cover är "Iris" när Ronan Keating sjunger den och en bubblare på min snogg-lista är Teodor Jensen.