Sköndag

Igår var vi i stan, enbart för att komma iväg, gick på random affärer och köpte kinamat från en liten korvkioskliknande greja, och den åt vi ute på världens största gräsplätt, den bara KA-BLAM breder ut sig, och sen åkte vi väl hem och jag läste i mina böcker och resten av familjen storstädade bilen. Själv städade jag bron (alltså verandan).

På kvällen nattade jag stora sonen i hans höga mysiga säng, man ligger liksom innesluten av kanterna, och vi pratade om hans blekgröna väggar och läste samma bok fem gånger och sen en annan bok en gång och fnittrade jättemycket när sonen ändrade om texten hela tiden "sen kom expediten och bajsade i hängmattan!", det var en guldstund. Precis när han höll på att somna infann sig lite dödsångest och frågorna är, som alltid, svåra.
Jag vill inte kvittra "nej jag dör aldrig!" men inte heller säga "jag kan dö närsomhelst" så jag kör någon mellanväg och säger att jag tror och hoppas att han både har fått barn och barnbarn när jag dör. Och han frågar om vi kommer att sakna honom om HAN dör, och vilka mer kommer att sakna honom? Och så den där förtvivlat ledsna rädda gråten, jag minns det själv från min dödsångestperiod i 8-9-årsåldern, man vill bara att någon ska hålla en hårt och helst ta bort den värkande rädslan: men det går ju inte. "Mamma jag tycker inte att det är kul att man måste dö!" och sen grät han och grät "Kan du hjälpa mig, jag kan inte sluta gråta, jag kan knappt andas". och allt jag kunde göra var att hålla om den svettiga älskade lilla gossen som till slut somnade i min famn.

Och idag har det varit mer städning och sortering av hundra barnskor, jag hittade gamla svängiga skivor som Justin Timberlake och Jay-Z, jag har svassat runt här hemma och vickat på min lilla (stora) söta (fula) rumpa till musiken. Och en promenad mitt i svarta kvällen till kompisen för en kopp te. När jag kom hem var det dags att göra DAGISSCHEMA, något vi har varit förskonade ifrån eftersom jag har varit en evighetshemmamamma, vi har bara haft femtontimmars och då får man inte ens bestämma schema själv, men nu kom alltså den tuffa biten, att samsas, skriva i sina almanackor, försöka undvika alltför långa dagar för barnen, och yadayada.

Långt telefonsamtal med min bror, alltid glider det in på vår frånvarande pappa, och det är lika jobbigt varje gång, att tänka på skiten. Jag är så besviken och arg på honom och det skulle vara SKÖNT om han fick veta. Men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att säga något. Jävla pappa som fattas mig, men som aldrig någonsin kommer att vara den han borde vara. Inte ens i närheten.
Men jag är glad över min fina rara bror.

Och så ska jag investera in en riktig jävla digital systemkamera! Yaya!