Ytterligheter

I går när jag hämtade posten såg jag att en granntant var ute på sin tomt, med en rollator. Jag ropade och frågade om jag skulle hämta hennes post åt henne. "Jatack" sa hon, och när jag lämnade över tidningen pratade vi litegrann om vädret. Men så plötsligt sa hon "Jag har sån värk på mornarna att jag bara har suttit inne och grinat" och det kom några tårar som hon hastigt försökte torka bort. Stackars söta lilla granntanten, sjuttiofem+, änka sen fem år. Jag har bara bytt cirka fem ord med henne under min tid här men nu kunde jag inte stå på två meters håll och betrakta hennes tårar så jag klev närmare, och klappade henne över ryggen - jag tror verkligen att hon behövde fysisk närhet - och pratade med henne om hennes artros. Hon har alltid haft en fin tomt och hon ville hålla efter den så med sina värkande händer försökte hon tukta rosor och annat. vi pratade lite till och hon berättade glädjeämnena som ju fanns; de tre tonåriga barnbarnen som kommer farande då och då, på sina moppar.

Efter en liten stund var jag tvungen att gå för att se vad mina gossar gjorde, där de sprang omkring helnäck på tomten.

Men ledsna tanten satt kvar i mitt huvud och påminde ganska mycket om min mormor som ibland satt uppe på natten och grät över värken i lederna, när ingen annan kunde se. Hon var en stålkvinna som nästan aldrig klagade, trots riktigt jobbig värk.

Jag är lite gammaldags och fånig så jag tänkte "lite hembakat piggar väl upp?" och särskilt tänkte jag att den äldre generationen uppskattar hembakat fikabröd så jag satte igång att baka en ypperligt god kaka, och sen var det ju dags för att åka till jobbet så jag skickade över min man och barna med kakan och för en pratstund.
Tvekade en aning först inför att baka och greja, rädd som man är att vara till besvär, men jag tror ändå att det var en god gärning. Man borde göra mer såna grejer, det uppskattas med lite omtanke.

I stan gick jag på Hemköp. När jag stod i kön så var det en liten tant framför mig, vi båda konstaterade att korgstapeln var jättehög så vi lät våra stå kvar på "avställningsplatsen" intill bandet. Sen kom en gubbe och ställde sig bakom mig, han luktade sprit men var inte direkt apfull. Men så började han klaga högljutt: "Vet du inte har man för sig i en affär? Vad fan kan man inte ställa upp korgen för? JÄVLA BORTSKÄMDA UNGE!" och då blev jag så arg, för några år sen hade jag nog bara mjäkigt ursäktat mig men nu spände jag ögonen i gubben och sa högt och argt "Men herregud, tycker du att man säger så till en helt främmande människa i en affär? Är inte det väldigt otrevligt? Tycker du att man kallar någon för en jävla unge? Det tycker jag är jävligt oförskämt" och så förklarade jag givetvis hur jag hade tänkt med den höga korgstapeln men det bet ju inte. "det är jävligt lätt att bara lyfta på armen!" och "men jag är ju främmande för dig" sa han. "Jamen det är inte JAG som skäller och svär åt dig, jag måste ju få försvara mig" sa jag. Jag tror att han blev lite överraskad över mothugget för han blev lite spak och osäker och kom med det där sjuka argumentet "jamen jag är ju främmande för dig.."

Fy fan vad less jag blev och vad adrenalinet sprutade. Jag skulle nog sagt "jag är 29 år gammal och har två barn så jag är inte mer unge än vad du är stilig ung man"

Kastas mellan ytterligheter, känns det som.

Paaaah. Och jag är fortfarande sur på a-kassan, men jag hoppas att jag får några stålars snart för nu är det väldigt ledsamt i plånboken.