Njurpaj

Idag har jag ont i njurarna, hej och hå. Jag vet, hahaha, det är skrattretande, jag är som ett vandrande moln av patetik. Ett stort rufsigt grått gasmoln, och så sticker det ut två ganska tjock ben längst ner. Det är jag det. Häpp! Men ont i njurarna har jag likväl. Jag har försökt att ignorera det i någon månad, och sen var det bra ett tag, men idag har det emellanåt åt gjort så ont att jag kallsvettas och mår illa. Blä. Men jag tröstar mig med lite Maltesers och en aspartam-Mer och en ny tidning och snart tv.

Funderar på triviala saker som tomten, alltså trädgården, uteplats bör fixas, sten eller trä?

Jag har köpt en blå-och-blå-randig kofta. Snygg. Nu önskar jag att jag kunde känna mig mindre lönnfet och mer snygg också.

Igår var jag och 2åringen på stan, det var mysigt. Vi delade parkbänk med några pensionärer och tjuvlyssnade lite på dem. Stan är ett riktigt samlingställe för pensionärsgäng. Först satt det bara en tant där. Sen kom en gubbe förbi och hon hojtade "hallå där! Har du sett Elmer och Asta idag? De skulle ju komma till stan. De brukar ju komma varje dag! Men sätt dä! Eller har du brått?" och så satte sig gubben och de pratade om sina krämpor (precis som jag). "Jag har för jävla ont i benet. Precis här. För jävla ont gör det. " "Man får ta en dag i sänder, det är ju så."
och sen igen "men var ÄR de då, de skulle ju komma!". Då svarade gubben "de är kanske hemma och ÄLSKAR! Hahahahaha!" och så flabbade de gott ihop, åt de gemensamma bekantingarna som var åttifem år, hörde jag sen.

Det har blivit vårpremiär för det berömda biltricket, alltså när man sätter barnen i bilen lagom till nattningstid, och åker en sväng för att göra ett ärende, så somnar barnen så fort, så fort. Lämpligt och trevligt. Huset är tyst och lugnt och klockan är nio. Min man jobbar i skogen och jag och mina jobbiga små njurstensnjurar ska gå och lägga oss i soffan.