Fear no friday

I dag har vi varit på stan och försökt köpa skor åt tjurig son. I stället blev det snygga snygga jeans till min man, de var grå och mjuka Lee som satt tajt tajt tajt och det var lite punk trots att min man är 34 år, lantbrukare och pappa. Punkbondpappan äger mitt hjärta för han är så varm och snygg. I coola affären jobbar bara jättesnygga unga människor men de är så käcka och trevliga trots att man är en tönt. Fint till skillnad från HM där det bara jobbar jättesura översminkade ragator. Och så säger folk att ungdomen av idag är hopplös och sur? Nä. Det är panchisarna som är surast. När jag var på en affär för ett tag sen var det lite kö, två tonåringar som skulle ha en läsk och en godispåse, frågade vänligt om de kunde få gå före eftersom de skulle hinna med en buss. En pensionär såg helt sur ut och bara suckade men mumlade till sist "ja...". Den andra de frågade stod still och liksom tänkte över frågan, med värsta sura minen, sen drog hon demonstrativt bak sin vagn en bit så att de skulle få gå före. EXTREMT sur.
Det var dagens sura utbrott från mig. Tacksåmycket.

På stan slirade jag runt med mina cheap monday-skor i gruset och fick skavsår på lilltårna. Men värsta vårkänslan! Jag gick där och var lycklig och tänkte "fan vad skönt att gå här i avgaserna och parfymerna och inte ha nån jävla astma" fast sen kom det lite astma ändå. Men bara lite lite och det försvann när jag tog medicin. Skönt.

Jag köpte en rosarutig (!!!) skjorta på Indiska, mjuk och fin och countryaktig. Och så ett linne på HM, jag har blivit linnetokig, ett plagg jag inte ens kunde tänka mig för ett år sen.
Små billiga saker men de tillfredsställde mitt shoppingsug.

Nu lyssnar jag på Timo Räisänens "Fear no darkness" och den är så bra.