So much for the city

Vardagen är här igen. Igår blev det pannkaksmiddag och det kändes extremt syndigt. Gott. I köket spelas allt som oftast The Thrills som jag köpte i London för £4,99. Vi bygger lego, suckar åt snön, gläder oss åt nya små kalvar som föds, en efter en.

Förutom astman tror jag att allt är perfekt. En brasklapp bör väl slängas in; hade jag inte astman så fann jag säkert något annat att gnälla på. Men nu är det astman som är en pain in the ass (eller eh, luftrören) och allt utom den känns fint. Jag måste verkligen erkänna att mitt eget liv tilltalar mig. Att släntra omkring här och vara pigg och trött och glad och sur och varm och kall och smart och dum. Allt i en enda mix. Och mediajobben som känns lite guldkantade och sen mammaledigheten som också är ett jobb. Idag fick jag kokboken i min hand, tryckt.

Jag har också fått ett mail från min pappa som efter att ha sett en nytagen bild på mig skriver "du är riktigt snygg" och gissa vad jag blir gladast över. Gissa vilket som upptar mina tankar mest. Boken eller pappas komplimang.

Pappas komplimang såklart! Det är ju sjukt och vilka jävla kontraster. Men det är väl stackars-lilla-osedda-flicka-syndromet. Min pappa tycker att jag är snygg (nu när jag har gått ner i vikt kan jag tänka).
Men ja, jag är glad. Jag är glad att jag är snygg i hans ögon. Alla vill väl vara snygga. Eller är det bara jag som är så ytlig? Eller så beror det på att min far faktiskt bekräftar mig som PERSON (de få gånger vi hörs) men aldrig mitt utseende.

Men boken är också ruskigt snygg och det står ju där, svart på vitt, "redaktör: mitt namn" och "grafisk form: mitt namn" och det är hisnande men ändå självklart, det är snyggt, det är läsvänligt. Men jag upptäcker ett par fel, ej orsakade av mig, och mejlar tryckeriet lite halvsurt.

Utöver jobb och pappakomplimang så har jag och mina barn idag bakat bröd. Med KIKÄRTER i. Mixade alltså, med vatten, som degvätska. Det är nog det mest proggiga jag har gjort. Kanske inget konstigt egentligen men det LÅTER ju i alla fall proggigt. Smart är det också, för då får man i sig fint protein fast man bara äter en macka. Och bra sätt att lura i små kräsna barn något så konstigt som kikärter. Jag försöker jämt med sånt. Groddar i pannkakorna och röda linser i fiskbiffarna. De märker ingenting.

Nu ska jag dricka lite starkt te och blunda bort snön.

Åkej then.