Lilla älskling

Som topping på all oro har följande hänt: Min älskade älskade son, snart fyra år gammal, är precis nu på väg hem från akuten med sin far. Han har fått nässelutslag, sen ett dygn tillbaka, som blossade upp precis överallt och när jag ringde rådgivningen för att fråga om Tavegyl sa killen där i princip bara "åk in!" när han hörde att utslagen även fanns i ansiktet och lilla gossen och stora mannen fick åka in och hemma gick jag, efter att ha nattat lillebror, med växande oro i bröstet och skräckscenario malande i skallen. Jag grät och dammsög bulgur från golvet, jag grät och lade lego i legolådan, jag grät och bar leksaker från köket till lekrummet. Ofta är vi så less på leksaker och kläder och skräp precis överallt men vi är SÅ JÄVLA BLESSSED med vårt älskade barn, denna förstfödda son som vi önskar så mycket gott.
Jag trodde väl inte att just det här skulle vara farligt - jag vet inte varför jag reagerade så kraftigt just nu.

Jag har pratat med min man i telefon och allt är under kontroll, det beror förmodligen på en virusinfektion, gossen fick kortison och de är på väg hem, han lyssnar på sitt Muminband i bilen och allt är fint. Och fast jag vet kan jag inte sluta gråta. Alla dessa grejer, alla dessa kläder, en stålmannenpyjamas som låg slängd på en soffa - den tog jag och luktade på - allt detta som påminner om det starka vackra bultande livet som finns i fyraåringens kropp. Fyraåringen som precis innan de for sade till mig "jag älskar dig mest i hela VÄRLDEN!" och som vill gifta sig med mig. Tänk om leksakerna INTE fanns där, tänk om något hände och ingen skulle finnas där för att prata ivrigt med gäll röst och krama oss med flottiga fingrar och fylla all den plats som är bara hans.
Herregud. Allt är bra men jag sitter här och gråter och jag kan inte sluta. Jag vill alltid ha skräpiga golv och skräniga ungar, bulgur under strumporna och barnprat ringande i öronen. Snart kommer min förstfödda hem och jag ska krama honom hårt.