Pyjamasnostalgi

Min bror ska bli pappa, och jag har erbjudit mig att skicka dit en massa bebiskläder, vi har ju drösvis själva. "Och om ni inte vill ha dem, så släng dem bara!" säger jag i telefon. För jag är ju bara less på dem, och alla dessa lådor.
Och så sitter jag här på golvet uppe i stora hallen och går igenom en låda, lägger fina och bra kläder i högar bredvid mig. "Pyjamasar med fot var det ja", det fick jag speciella önskemål om, men jag hittar bara en. Jag tänker lägga den i högen men tvekar - detta är det första plagg, förutom bb-kläderna, som min första son bar. Det lilla knyttet i min famn, med ljusgul pyjamas med katter på. Jag sitter plötsligt där med tyget i famnen och tårarna stiger i ögonen när jag tänker på min förstfödda, mitt i natten en tidig februarimorgon. Hur vi försiktigt, försiktigt klädde på det där pyret den gula pyjamasen och hur fin han var, hur svart natten utanför var.
Även andra sonen bar den pyjamasen. Och trots att jag lovade att skicka just en sådan lägger jag ner den i lådan igen. Jag står inte ut med tanken på att någon annan får låna den och sen SLÄNGA BORT den. Nej, den får ligga i lådan och sen om min son själv får barn en gång i tiden får han finna sig i att hans nostalgiska och jobbiga mor buhuuande räcker över pyjamasen. "den här hade du när du var ny-hy-hy-född!".