The rötmånad experience

Idag har det varit sur stämning, vi har exploderat över all junk som ligger överallt, stökiga äckelhus, men sen har vi besinnat oss och bestämt att ta ett rum i taget, varje dag, och slänga en massa överflödiga grejer som vi aldrig ens använder.

Idag råkade jag ut för en äcklig grej. På en bänk i köket har (hade!) vi ett trevåningfat, oftast belamrat med frukt. Nu under sommaren är det ganska lite frukt där, den ligger mest i kylen, men det låg i alla fall ett par citroner där. Tyvärr inne i en plastpåse, någon av oss har slarvat med att ta upp dem ur påsen när vi har kommit hem från affären. Anyway, jag skulle ha en citron och lyfte på påsen, då såg jag en grön sörja där under. Först bara lite äckel "oh shit det har legat en frukt där och ruttnat, gross" och tänkte att jag skulle diska skiten men sen såg jag lite närmare att det rörde på sig i geggan, vita, kryllande maskar överallt, jag släppte påsen direkt, och bara åh fy fan åh fy fan och min treåring som satt vid köksbordet sa "vad är det mamma?" Men jag svarade inte just då utan blev lite mesig och ropade på Flake med andan i halsen och han kom och vi tog en stor jävla soppåse, en sån där svart SÄCK, och ställde i hela fruktfatet med allehanda grejer som låg där, knöt ihop och gick ut till soptunnan.
Gosh vad äckligt. Som en Indiana Jones-film. Jag tittade inte så himla noga men det var äckelpäckel. Att låta citroner ligga kvar i en plastpåse som i sin tur ligger och kväver någon annan stackars frukt/grönsak mitt i sommarhettan var inte så smart. TIll saken hör att det har varit en vätska på bänken under fruktfatet ett par gånger. Jag har varit lite förvånad men tänkt att det nog bara är utspillt vatten, jag till och med luktade på vätskan en gång men det luktade ju inget! Jag har bara torkat upp och liksom levt vidare. Inte visste jag att det var ett ormbo av vita maskar som gjorde att det låg och droppade.

Jaja. Treåringen fick nästan snurr i skallen, "men hur kom maskarna dit, mamma?? Är du arg på dom?".
Apropå min treåring: Han är så jobbig nu, får man säga så, ja det får man, han är så jobbig och testar och testar och bara rullar med ögonen och flinar om man försöker prata med honom. Vilket leder till att jag blir argare och argare, jag är dum och dålig. Men ändå är jag helt fascinerad över människan. Vilken underbar varelse. Han testar mig och bråkar och bänglar och slåss och vill inte äta och vill äta och vill inte dricka och vill mer än gärna slå sin bror och hör dåligt som tusan, funderar på vaxpropp, vill ha en macka med mycket smör på, nej inte där, vill inte äta kanterna, vill inte vill inte vill inte, vill slå kullerbytta precis där mamma är, vill räcka ut tungan och så vidare och så vidare men när kvällen kommer, då vill han fylla på med kärlek, han vill ligga tätt intill, i jordens största omfamning, hans tunna armar runt min hals, hans hand som klappar mig lite på ryggen, hans läppar som smackpussar mig på halsen, fingrarna som känner i mitt hår och så de vackra orden. När han börjar snarka lirkar jag mig ur hans grepp men han märker det och säger "mamma! Lämna mig inte ensam. Ligg hos mig en stund". Han sätter sig sömndrucken upp i sängen och drar mig tillbaka ner på kudden, intill hans lockiga huvud och jag älskar den pojken så oändligt mycket, så obändligt mycket, hans ansikte finns inristat inuti mig, jag kan alla hans drag, hela hans namn, personnummer, hans små meningar, allt finns längst inne på min tunga och är de ord jag kan mest.
Det där "mamma, mamma" kan vara de tjatigaste orden i världen men samtidigt de allra vackraste. Tänk att jag, jag , får vara hans mamma. MAMMA. Den där lilla personen med klara blå ögon, bred näsa, krus på läppen precis som pappa, vackra ljusa lockar och tusen frågor, rinnande som vatten. Han är min son och jag älskar honom mest av allt.
"sjung en sång för mig mamma" mumlar han och så fort jag, med min spruckna halsflussröst, sjunger Tula hem så vackert jag kan, börjar han åter snarka.

Eh, ja, efter det spontanta kärleksrycket kan jag berätta att jag har lite lite tandvärk men no way att jag tänker laga tänder i den här rötmånaden. Inte efter dagens urk-erfarenhet.

Idag var vi på restaurang, vår ganska nyetablerade lördagsvana. En trevlig sådan.
Jag känner mig mycket bättre, jag låtsas att jag är frisk men om jag gör mer än att gå ungefär femtio meter blir jag jättesvettig. Nu är jag nästan yr av trötthet så jag ska snart sova. Och jag kommer säkert att bli haunted i drömmarna av de vita maskarna. OOOh.