Puking the night away

I torsdags var vi ju i Gävle och tokshoppade på rean. Fast jag hittade icke-rea-fynd, nämligen TVÅ kjolar, det var ett ganska onödigt köp. Jag kunde inte bestämma vilken jag ville ha så det blev båda två. Gissa om jag har gigantisk köpångest nu när vi är totalt panka. Egentligen ville jag lämna tillbaka båda kjolarna, men det går inte. Det är nog för sent och nu är vi magsjuka så vi kommer inte till stan. Igår samlade vi ihop en hög med videofilmer och dem lyckades vi kränga och få 200 kronor plus ett ex av Need For Speed III för. Och så hade vi innestående pengar hos vår trogna äggkund i stan. Vi fick ihop så pass att vi kunde åka till Lidl och köpa bröd, tysk mjölk (!) och hyperbillig choklad.
Dessutom hade jag en inbokad klippningstid sen tidigare och mitt hår var risigt och tråkigt så jag var tvungen att klippa mig. Det såg flådigt ut när jag gick ut därifrån men nu, efter tvätt hemma, ser det mest ut som en ordinär page. Det är dessutom ilagt färg över hela håret, det skulle bli guldblont men jag tycker att det ser rött ut. Och så några blekta tunna slingor. Det spelar inte så stor roll: om jag nån gång är snygg beror det aldrig på håret.

Mina händer gör ont men jag lessnar på att vara passiv och tråkig så jag börjar göra saker ändå, bär ungar etc och då går det ju som det går. Alltså är jag nog egentligen inte bättre, men jag börjar ju vänja mig. Läkaren tyckte inte att det var befogat med mer sjukskrivning så nu är jag alive and kickin igen, alltså friskskriven, mammaledig. HAHAHA. Jag vill skratta åt alla pinsamma konstiga åkommor jag drar på mig. Hela förra året präglades av min magkatarr from hell. Eller vad det nu var. Losec hjälpte ju men jag har ofta problemmage så jag funderar på om det kan vara IBS eller nåt. Nattliga smärtattacker med sviming som följd ska väl inte vara normalt.
Och så hade jag foglossning första halvan av förra året. A laugh. Det har ju nu också, tidvis. Men för foglossningen får man ju ändå något fint (= en bebis), det får man inte av magkatarren. Och sen mitt i sommaren hade jag sjuka nässelutslag i händerna, det var som illande vita blixtar och ringar och så var det rött runtomkring och det kliade så jag höll på att bli galen. I tre veckor.
Och jag tappade rösten två gånger också. Och så hade jag väl urinvägsinfektion, åt penicillin, fick svamp, åt Diflucan. It goes on and on.
Nu när vi precis har återhämtat oss från familjeförkylningen blir minsta lilla gossen magsjuk. Att se sin lilla pyttiga älskling på 9 kg drabbas av fontän- och kaskadkräkningar är inte roligt.
Jag tycker att det är oerhört pinsamt varje gång jag måste ringa vårdcentralen för nån ny skit. De tycker och tror nog att jag är simulant. Det kanske jag är. Jag vet inte. Sist jag var där försökte jag vara ärlig och säga att HELA jag mår skit, att det inte är så konstigt att jag har såna här diffusa grejer som värk överallt, eftersom jag har mått skit inuti och har tunga saker som ligger över mig. Men hon lyssnade knappt, hon bara hummade. Det är ju DÅ de ska rycka in proffsexpertisen. Eller nä. Jag vet inte. Nu är jag okej ändå ju. Trots mina störda händer och armar.
Jag tror att jag också är lite magsjuk. Men treåringen säger "jag är inte maghuka!"

Håkke Hellströms nya är bra, första gången jag hörde den var inte på radio utan det var när jag köpte singeln. Den är bra. Fast de är lite enformiga på P3, jag hörde låten sex gånger på samma dag, och då lyssnade jag inte ens på radio speciellt mycket.

Aaaaah