Kan du få mina armar på plats

Att vara hemma igen känns lite platt. Tankar som jag inte har haft på länge länge har smugit sig på. Tankarna på det Andra. Det som inte finns här. Eller som jag inte TROR finns här. Åh det låter så diffust. Och det är det ju också. För jag kan inte ens definiera vad jag menar, vad jag önskar skulle finnas. Men vi åkte ju i Göteborg, vi deltog inte något i själva stadslivet, men vi bara ÅKTE genom stan och det räckte för att jag blev lite sjuk efter stadsliv. Alla människor, alla möjligheter. Jag menar vad som helst. Kultur, musik. Engagemang. Jag vill engagera mig. Det kan jag väl göra här - i LRF typ - men inte i något som verkligen tilltalar mig.
Apropå Göteborg - LITE deltog jag i stadslivet, jag tvingade Comley att gå ut, runt hörnet, till 7eleven med mig för att köpa glass. Det kändes fint. Ben&Jerry-glass och kaffe i pappmuggar.
Jag gillar mitt umgänge här hemma, det är inte det. Det är bara som att en stor del av mig själv aldrig kommer fram i de sammanhangen. Hela jag med min musiksmak och stora intresse för det, jag med mina kluvna politiska värderingar, trassliga familjerelationer och panikångest som ständigt lurar bakom hörnet. (åh pretto)
Det är som att mitt stora bultande hjärta inte riktigt syns för dem vi träffar här. Jag vet inte om jag vill visa dem heller och de vill kanske inte se. Vi kanske har det bäst när vi pratar om vardagliga saker, om barnen och bilar och familjeliv. Men suck och bajs vad det stör mig ibland. Tråkar ut mig. Jag kan som sagt inte riktigt sätta fingret på vad det är jag vill... Men jag vill känna mig som om jag har något eget, något viktigt. I flera år har jag nu känt mig reducerad till en mamma och hemmafru. Fast det inte är så så tror jag att det är så andra människor ser på mig. Min man är styrelseledamot och har blivit så VUXEN, pratar i telefon med andra styrelsemedlemmar om viktiga saker och jag sitter i badet och funderar på Sims och första advent och såna banala grejer. Hahahaha. Fast idag var jag med på stan och åt lunch med en försäljare som vill sälja nya maskiner åt oss och det var bra och fint att vara med och vara lite ifrågasättande.
Jag vill dra igång något kul och bra men jag vet inte om den typ av människor jag söker verkligen finns här. Och när det kommer till kritan är jag nog ändå för feg. Jag saknar ju kall-pratar-genen och jag tror att folk och grannar nog ser mig som en butter och trulig brud.

Fy fan vad neggigt. Idag var jag i alla fall på stan och hittade en tröja till mig själv, den var brun med vita blommor och blad på, det låter skitfult men den var ganska snygg, lite kinatopsaktig fast med långa ärmar. Och lite knäppning på ena axeln liksom. Den var snygg och lite ovanlig för att vara jag. Det där mönstret alltså, eftersom jag vanligtvis är som en svarttröjad och svartbyxad typ.

Och till min man köpte jag snygga strumpor med stjärnor på (stjärna är den absolut snyggaste symbolen som finns, jag ska nästan helt säkert tatuera en stjärna nånstans om jag nånsin ska tatuera mig) så att han kan dissa några av sina svarta team sportia-strumpor som alltid lämnar en massa ludd efter sig.
The pathetic housewife & doormat has spoken. Jag går och köper strumpor åt min man. Haha.