Du skall hedra din fader

Vi har lämnat Pocks på busshållsplatsen och alltid efter ett kompisbesök får jag någon slags baksmälla och känner mig ensam och konstig och lite mentalt urlakad. Det var nyss så pratsamt och varmt och nu är det lite mer ensamt och kallt.
Och jag och min Flake var på olika nivå och jag kände mig missförstådd och grät i duschen när han inte såg. Och sen skulle jag vara rationell och planera vår smålandsvistelse för att undvika dåligt samvete och spontanitet som annars kännetecknar våra smålandsresor. Nej, nu tänkte jag planera in varje dag. Så jag ringde pappa och sa "ja vi tänkte ju komma till småland nu! får vi komma till er på söndag?" och pappa sa "ja" och raljerade lite över vår dåliga framförhållning (fast det gjorde jag också så jag kan inte enbart skylla på honom) typ "ja, haha, nu ringer du ju en hel vecka i förväg! nej inte ens det!" och jag vet inte, men jag kryper för honom som jag alltid gör "om du vill alltså, om ni kan, om ni vill" och han säger "ja" på ett ganska nonchigt sätt och han kanske är sur för att jag inte ringde på fars dag? han kanske vill att jag ska ringa och hylla honom för att han är en sån God Far. Men det är han inte och just idag är jag så jävla less på det. Vafan, när de ska komma och hälsa på oss en gång per år är det oftast hans fru som sköter korrespondensen. Och GE MIG HELA ARMEN NÅN GÅNG, inte bara din lilla lillfingerspets. Ge mig kärlek, visa att jag är bra, att du tycker om mig.
Fast jag vet inte vad hos mig som är värt att tycka om. Min pappa får ett mail av mig med en fin bild på mina ungar, hans enda barnbarn, som han inte har sett på flera månader. "tack för bilden" är hans kommentar och det kanske är jättefint när det gäller honom men jag tänker argt "säg för fan vilka fina fina barnbarn jag har, vilken bra bild, vilka söta barn" och GRRRRRRRRRRRRRRRRRRR fyfan vad jag är arg och ledsen nu. Jag vill och behöver spricka. Och när vi kommer och hälsar på, visa inte bara upp dina grejer och fråga om Flake vill provåka din nya bil/cykel eller vad det nu må vara. FRÅGA MIG. Jag är också en människa, reducera inte mig till en Kvinna som inte är intresserad av bilar och cyklar. Och visa för fan inte Flake en massa kameror från femtiotalet, det är JAG som är fotografen i vår familj.

Och sen pratar jag med mamma och säger "på söndag ska vi åka till pappa" ganska bestämt för jag vill inte låta velig och få dåligt samvete för att hon hade tänkt göra något speciellt med oss på söndag. Och det godtar hon, fine, och hon är snäll och bra men det är inte direkt kärleksvibbar därifrån heller och allt känns så kärlekslöst och novembersmärtan är tillbaka i full kraft och slår mig hårt i mellangärdet och dunkar till i bakhuvudet och i halsen. GråtaGråtaGråta framför datorn. Loveless. Min man säger att jag är snygg och det är fint men det känns ändå torftigt. Fy fan vad jag är otacksam och dum i huvudet. förmodligen är jag en dålig dotter och förmodligen kan jag inte heller visa kärlek för min Mor och min Far.
Skulle min far uppenbara sig i rummet nu skulle jag säkert få ett bryt och börja grina och anklaga honom och säga att jag vill att han NÅN ENDA GÅNG visar att han tycker att jag är skitbra, söt, smart, snygg och älskvärd. Men det är nog alldeles för mycket begärt. Han kunde väl säga "vad kul" i alla fall.

Min lillRogga är ofta arg och bråkig fast jag älskar honom över allt annat ändå men det är inte så kärleksfullt. Inte för att jag kan kräva kärlek av honom. Men ni vet. Det är trist när man bara tjafsar och bråkar. Fast på natten när han vaknar och ropar och är ledsen och jag kryper ner till honom och håller hans varma lilla kropp tätt intill min egen och hör hur han blir trygg och börjar andas regelbundet igen, och somnar, då känner jag kärlek så stark och obrytbar.

Men som sagt. Nu känns det kärlekslöst. Förmodligen beror det enbart på att jag är så dum i huvudet, men om man inte känner kärlek från sin mor och far och för tillfället inte från sin man, var ska man då få den ifrån?
Nej vänta jag vet svaret. man ska älska sig själv. Men det är ju skitlätt. haha.

Och huset är schweinkallt och jag borde verkligen elda men det känns skitjobbigt och helt oöverstigligt.