Day 24 – Something that makes you cry

förr grät jag nästan aldrig fastän jag bar omkring på ett litet stenhårt knyte med förbjudna tårar som skavde och skrapade och gjorde ont nästan jämt. men jag grät inte. att gråta var en svaghet, ett nederlag i ett slags krig där jag stod rustad, stark och pansarsluten. mot omvärlden och mot mig själv; jag var världsmästare på att bita ihop.

och det tog skitmånga år innan jag kunde släppa det där. släppa skammen och skulden och fördömandet, även om rester av det fortfarande skvalpar omkring någonstans där i mörkret. men det har inte särskilt stor betydelse längre. jag kan gråta, jag får gråta, det är okej.


på senare år har jag blivit nästan löjligt känslosam och gråter, eller åtminstone blir tårögd, över saker som visas på tv, inte bara när det är sorgliga saker utan även till bröllop (även om det är personer jag inte känner), ett avgörande mål i handbolls-vm, eller varför inte triss-reklamen (i alla fall den med den där buttra tonårskillen som står i hallen och ska gå hemifrån och hans mamma står bredvid och ser sådär trött och ledsen och uppgiven ut och det ligger i luften att de har bråkat som FAN, och ingen säger ett ord, sedan halvmuttrar killen fram ett hej då, vänder sig mot ytterdörren och sedan ångrar han sig, "plötsligt händer det", och så går han och ger sin mamma en jättestor kram. BÖÖÖÖÖÖL). sån har jag alltså blivit. nu är jag lite tveksam till att se senaste harry potterfilmen på bio eftersom jag läste i en recension att det snyftades en del i salongen, och fullt så bekväm med min nya känslosamhet är jag inte att jag vill skylta med den offentligt, eller ens i biomörkret.


jag gråter ofta när jag blir riktigt arg, och när jag känner mig missförstådd och orättvist behandlad. eller när jag blir sårad av någon som står mig nära.

men mest och oftast gråter jag för att jag saknar personer som inte längre finns.